Epilog

I söndags hade vi begravning för mor och det var så fint. Det var mycket musik och det var musik som hade anknytning till mor. "Gammal fäbodpsalm" för att påminna om barndomens somrar som ofta tillbringades på fäbod hos släkten i Hälsningland. "My way" för favoriten Sinatra. Psalmerna "I denna ljuva sommartid" och "En vänlig grönskas.." för att mor valde solen före sängen sista dagen i sitt liv. "What a wonderful world" av samma anledning och som avslutning "Visa från Utanmyra" som mor lyssnat på många gånger i Jan Johanssons tappning.
Prästen hette Anna-Karin och hon förklarade så fint för barnbarnsbarnen som var med, varför man gjorde som man gjorde. De satt som tända ljus hela tiden, treåringen i pappas knä och åttaåringen mitt emellan föräldrarna och med ett fast grepp om mammas hand. Sen under minnestsunden, när de fått i sig lite mat smet de ut i solen och lekte och jag tror att "Gammo" gammelmormor också smet ut och var med dem, hellre än att sitta kvar och lyssna på minnesord! Minnesord som åtföljdes av träd i VI-skogen. Många träd, så nu har hon en egen skog någonstans...
Den här bloggen började jag skriva i januari 2010, efter att ha fått parkeringsböter utanför det första äldreboendet mor flyttade till. Jag fick vd´n för det kommunala bostadsbolaget att lova att markera en lastzon, så att man åtminstone inte fick böter under i- och urlastning av åldrig släkting. Något som kan ta sin lilla tid. Jag påminde några gånger, men än har inget hänt. Det kanske beror på att man har fullt upp med att bygga 55 nya lägenheter, varav hälften seniorboende? Tre överklaganden har inkommit angående byggnationen. Alla tre gäller oro för att det ska bli för få parkeringsplatser i området!

SLUT 

Sista kapitlet

I söndags kväll dog mor.
Det gick så fort att jag har ännu inte riktigt förstått att det är så. Jag hälsade på henne i fredags och då var hon lite hes och rosslig, men pigg och glad. Hon satt ute och solade när jag kom, men vi gick till hennes rum, för att sätta blommorna jag hade med mig i vatten. Vi pratade och fikade och bestämde att jag skulle hämta henne på söndagen, mors dag, för att äta lunch hemma hos mig. När det sen var dags för det gemensamma eftermiddagskaffet på avdelningen, ville hon vara med på det också. "Gå du och ta dig en påtår" sa jag till henne och vi skiljdes åt. För sista gången skulle det visa sig....
Söndag förmiddag ringde en av personalen och talade om att mor var mer förkyld och hade feber, så mors dags-lunchen ställdes in. Den kan vi ju ta en annan dag trodde jag. Vi vill så gärna tro så. Vid 18-tiden ringde sjuksyster på "hemmet" och talade om att de skickat efter en ambulans, för nu hade mor fått svårt att andas. "Men vart åker de?", undrade jag, vi har ju ingen akutavdelning på närsjukhuset längre, bara en "jourmottagning". Närmaste akutmottagning finns på länslasarettet 7 mil bort. Sjuksyster var lika villrådig och rådde mig att ringa länssjukhuset om en timme. Väntade en lång timme och ringde. "Jo, vi har precis fått in din mamma, men inte hunnit undersöka henne än. Ring igen om en stund". Jag väntade, men innan jag hunnit ringa, fick jag ett samtal från en läkare som berättade att han tagit emot mor, konstaterat att hon hade en svår infektion, förmodligen lunginflammation, att hon fått ett hjärtstopp, att de fått igång hjärtat igen, men att efter det var hon inte kontaktbar längre. De gav henne antibiotika och försökte göra det så lätt för henne som möjligt. Kanske skulle antibiotikan kunna häva inflammationen, men läget var mycket dystert. Risken fanns också att hjärtstoppet hade gett henne hjärnskador och därför ville de inte lägga henne i respirator. De skulle inte heller göra fler upplivningsförsök om hjärtat skulle stanna en gång till. Det var mycket att ta in, men jag höll med honom om att inte förlänga livet, om det nu var dags. "Har hon någon glädje av att jag kommer" frågade jag. "Det vet man aldrig, vi vet inte hur mycket en person i det här skicket uppfattar" svarade läkaren.
Då bestämde jag mig för att åka. Jag hann en kilometer, sen ringde mobilen. Det var läkaren igen. "Det är över nu". Jag körde in till vägkanten och vi pratade länge, länge. Han var underbar.
Jag vände hem igen. Jag hade eller har inget behov av att se henne mer. När min farmor dog satt jag och höll henne i handen. Min pappa dog mitt i steget, på väg att ta ut pengar i bankomaten. Jag fick åka till lasarettet och identifiera honom, så jag vet att när någon dött är det bara skalet kvar. Personen är inte där längre.

Sen kom alla praktiska bestyr. Min bror kom vid lunchtid dagen efter och på eftermiddagen besökte vi begravningsbyrån. Så mycket som ska bestämmas på en gång! Sen besökte vi "hemmet" och pratade med sjuksyster och andra ur personalen. De var också chockade och ledsna över att det hade gått så fort. "Hon som var så pigg och glad. Vi hade velat behålla henne länge". De berättade också att de hade försökt få mor att gå och lägga sig, men hon hade vägrat. Hon skulle ut i solen. In i det sista. Jag är så glad och tacksam över att hon fick så fina sista månader med mycket gemenskap och möjlighet att gå ut och njuta av våren och försommaren.



På vårpromenad med barnbarnsbarnet Elsa



I går eftermiddag hade vi tagit rätt på det som vi ville behålla av mors saker. Jag placerade ett ungdomsfoto av henne på ett vitrinskåp bredvid matplatsen i köket. När vi sen satt och åt middag på kvällen, tittade jag upp på fotot och hon log så varmt mot mig. Då först kom tårarna. 

En minnesvärd måltid

Sedan mor flyttat till sitt nya boende med helinackordering har matsituationen ändrats radikalt. Nu går hon till dukat bord, har sällskap och får dessert. Det gör stor skillnad mot microvärmd mat i plastlåda. Jag märker det på att hon har slutat äta godis! Hon har alltid uppskattat fin choklad och jag har brukat köpa en ask åt henne då och då. Förr kunde hon nästan kasta sig över den och på ett par dagar var den slut. Nu har hon fortfarande kvar av en liten påse chokladpraliner, som jag köpte i samband med flytten för mer än en månad sen. Hon glömmer bort dem och har inte alls samma sug som förut.
Det här låter ju alldeles utmärkt, men när jag frågar om hon fått något gott att äta, så kommer hon inte ihåg ens att hon har ätit överhuvudtaget. Då kan man ju undra om det är hennes minne eller maten det är fel på? Jag tror inte att det är något större fel på maten och hon äter sig bevisligen mätt numera. Jag tror helt enkelt att maten inte är värd att minnas. Att det mesta smakar likadant. Det är samma meny som förut, men nu får hon den nylagad. Potatis, gräddsås och frysta grönsaksblandningar med olika huvudkomponenter som färsbiff, köttbullar, fläskkarré, kyckling etc.....
Jag har skrivit det förut och jag upprepar det, dagens gamlingar är ganska beresta, de har varit med om att införliva invandrad mat i sitt kosthåll. För tusan, det började på 50-talet med arbetskraftsinvandringen från Italien. Ge gamlingarna pasta och ris någon gång och då menar jag inte stuvade makaroner och makaronipudding. Carbonara till gamlingarna!
Idag hälsade jag på mor alldeles efter lunchen. Det hade bjudits kyckling, sa personalen. När jag frågade mor om det smakat bra, så visste hon inte. Sen berättade jag, att min man till lunch fått rester av den levergryta med bacon och kapris, som jag bjudit mor på i fredags. Alltså för fyra dagar sedan. Den var god, sa mor!

Kaffetåren den bästa är...

För ett par dagar sedan hälsade jag på mor på eftermiddagen, ungefär vid kaffedags trodde jag. Men nej, de hade redan hunnit fika, vilket mor hade glömt redan. Eftersom jag nämnt kaffe började hon fara runt och leta. Jag försökte förklara att det inte spelade någon roll för min del och att hon själv nyss fått kaffe. Det hjälpte inte, hon blev mer och mer olycklig över att inte kunna bjuda mig på fika. Jag lovade att köpa en vattenkokare och en burk Nescafé och igår var jag dit med kokaren, kaffet, lite småkakor etc. Då var friden återställd och mor mycket nöjd när vi fikade tillsammans.
Det börjar ramla in bekräftelser på avslutade abonnemang av olika slag. Telebolaget som hotat med tre månaders uppsägning hade avslutat abonnemanget omedelbart. Det tackar vi för! Tre månader kanske gällde vid byte av operatör?
Mor har upptäckt uteplatsen som ligger utanför matplatsen. Där är det lä och där satt hon och njöt i flera timmar åt gången i vårsolen förra veckan. Det ska bli lika fint väder nu i helgen, så då kommer hon att sitta där igen, förmodligen i sällskap med G, mannen som sitter bredvid henne vid måltiderna och artigt drar ut stolen åt henne. Ibland spelar de kort också. Vad spelar ni, frågade jag en gång. Femkort, svarade han glatt, det är det enda vi klarar av!

Mycket att tänka på...

Nyss ringde min bror och berättade att han provat att ringa mor via personalen på hemmet. Det hade fungerat alldeles utmärkt. Då beslutade vi att avsluta hennes eget abonnemang. Hon har glömt hur man ringer upp för länge sedan och nu tillbringar hon mer och mer tid i de gemensamma utrymmena. Vi kopplade aldrig in telefonen i samband med flytten och hon har inte frågat efter den.
Jag skred till verket och plockade fram mors fakturapärm. Framför teleräkningen satt fakturan från Radiotjänst. Se där, ännu ett abonnemang att avsluta. Jag började med TV-licensen. Gick in på hemsidan och klickade mig fram till Avanmälan, för jag hade ju både kundnummer och lösenord. Det gick bra ända tills jag kom till "Fyll i personnummer på den som betalar avgiften i det hushåll du flyttar till". Något sådant hade jag ju inte, så det blev ett telefonsamtal i stället. "Din plats i kön är nr 22". Suck! Men heder åt Radiotjänst, det tog bara sex minuter att komma fram och sen gick det på två minuter att klara av ärendet! Pengar tillbaka skulle mor också få. Sedan var det telefonabonnemanget då. Svar direkt hos kundtjänst! Nej, det var inte Telia, utan något som heter AllTele. Snabbt och smidigt gick det, men tre månaders uppsägning! Var inte det lite häftigt? Nu är det bara elen kvar och det blir den här veckan när flyttstädningen är klar. Skönt! Men lite vemodigt ändå, för det känns som att plocka bort hennes egen identitet bit för bit.
I dag var jag förbi vid hemmet en sväng på förmiddagen och fick höra att mor är med och spelar kort på dagarna. Det gladde mig något oerhört, för vi har alltid spelat mycket kort. När jag var liten var det ett parti "Maja" som gällde i stället för godnattsaga.

På plats

Nu är mor på plats i sitt nya hem. I morgon har hon bott där en vecka och hon verkar redan känna sig hemma. Hon har sällskap när hon vill och kan vara för sig själv när hon vill det. Hennes rum är stort och ljust, som en liten lägenhet. På avdelningen bor det sju personer och de har egen matsal och sällskapsrum. Egen uteplats där de kan äta och fika i sommar när vädret tillåter. Vill de göra små utflykter, så omges hemmet av en stor trädgård med gångar som slingrar sig fram med bord och bänkar lite här och där. Jag har redan börjat fundera på en liten picnic där i sommar...
Som tur var gick min bror i pension samma vecka, så han dök upp dagen före flytten. Några dagar senare anslöt min svägerska och med förenade krafter hade vi rummet färdigmöblerat med tavlor på väggarna och allt i söndags. Flyttdagen var den stora förvirringens dag för mor. De flesta möblerna använde hon ända fram till flytten, så vi kunde inte förbereda mycket. Jag tog med mor till nya hemmet och brorsan dirigerade flyttgubbarna. Vi blev mottagna av mors kontaktperson L som bjöd på fika och såg till att hon blev presenterad för andra i personalen. Så småningom var rummet beboeligt och hon kunde få vila lite. Nästa dag när vi kom, satt hon ensam på sitt rum och såg helt förvirrad ut. Dagen efter verkade hon "hemma" på ett helt annat sätt och i går när jag kom, satt hon i soffan i sällskapsrummet och undrade vad jag gjorde där!

Mor och svärdotter i mors nya hem

Cirkeln är sluten

Nu går det fort. Livet är som en ketchupflaska ibland. I fredags förmiddag besökte jag demensboendet där mor har fått plats. Jag träffade föreståndaren, mors kontaktperson och sjuksyster. Jag fick mängder med information och papper att fylla i - en hel mapp. Vi tittade på mors rum som var stort och ljust. Det får vi möblera med hennes egna möbler, utom sängen som är en sjukhussäng. Jag började prata om att jag skulle fråga min bror, när han har tid att hjälpa till, när jag fick veta att på onsdag kl.11.00 var mor välkommen att flytta in. Hoppsan!
På eftermiddagen tog jag med mig mor, för att visa var hon ska bo från och med onsdag. Hon var lite avvaktande först, men höll med om att rummet var stort och fint. "Är det för en person" undrade hon. "Jo, det är för dig" svarade jag och det var hon nöjd med. Sen fortsatte vi till de gemensamma utrymmena, matsal och TV-hörna. Där framför TV:n satt två gamla bekanta herrar, som båda tyckte att det väldigt trevligt att hon skulle flytta in. Jag är inte alldeles säker på om varken de eller mor verkligen kände igen varandra, men trevligt var det. På vägen ut fick vi se att det satt gamla foton från vår stad på väggarna och det första vi såg, var från mors barndomshem. Nog är det märkligt ändå och på något sätt kändes det som om cirkeln var sluten.

Tack snälla!

Idag kom det. Det efterlängtade telefonsamtalet från en vänlig kvinna som talade om, att nu finns det en plats för mor. På det stället jag har önskat! I lördags läste jag en dödsannons med tack till personalen på det demensboendet. Det var med blandade känslor jag läste annonsen och kände hoppet stiga. Jag skämdes nästan, men det är ju så, att någon måste dö innan någon annan får plats. Den kvinnan hade haft det bra, det framgick ju av annonsen.
Nu ska rummet utrymmas och städas. Sen får vi komma och titta. Jag funderade en del på om mor skulle bli orolig om jag började prata om flytt redan nu, men beslutade att ta tjuren vid hornen.
"Kommer du ihåg att vi har pratat om att du ska få flytta till ett ställe, där de kan hjälpa dig mer, och där du inte behöver vara så ensam?"
"Njaa..."
"Där du slipper få maten i en plastbytta, utan får gå till dukat bord i en matsal?"
"Jaa, kanske...."
"Där det finns en trädgård, där du kan gå ut när du vill i sommar, t.o.m. äta ute när det är fint väder?"
"Det låter trevligt!"
Det sista med ett stort leende.
Tack och lov att jag kan lova henne en trädgård. Det som hon har saknat mest sedan hon flyttade från villan.
Det kommer att gå bra. Det kommer att bli bra!

Snälla, ta hand om mor!

Snälla, rara låt mig få vara guldkanten i mors liv, den som ser till att det finns frukt och fräscha blommor, den som sitter och fikar en stund, tar med henne hem för en måltid, visar foton på barnbarn och barnbarnsbarn. Jag kan också följa med till lasarettet och frissan vid behov, men jag vill inte, orkar inte längre sortera ut skålformade, prickiga skinkskivor ur kylskåpet. Jag vill hellre sitta och fika med mor än att göra blixtutryckningar för att köpa nytt istället för det som stått framme i timmar och blivit oätbart.
Snälla, servera henne kokakyl-mat om ni måste, men inte i plasttråg och gärna med lite färska grönsaker och framför allt, med sällskap vid matbordet. Låt henne få sällskap när hon vill och ett eget rum när hon vill vara ensam. Och låt allt detta ske inom räckhåll för mig, så att inte vår tid tillsammans äts upp av bilåkande.
Allt det här förstod K från Vård och omsorg. Vi träffades hos mor idag på förmiddagen. Mor hade precis avslutat frukosten och tog emot i morgonrocken, men det var K van vid, så det gjorde inget. K pratade med mor om ett boende med mer sällskap, aktiviteter och tillsyn. "Jag trivs bra här" tyckte mor. K lirkade och vände på argumenten, men mor blev inte mer entusiastisk för det. Till slut gjorde de en "deal" och mor kommer att erbjudas en plats och så får vi åka och titta hur det verkar. Så är vi en bit på väg i alla fall... Men då är det slut på självbestämmande och valfrihet. Man får ta det som erbjuds. Bara det blir på det boende som ligger närmast och inte mil bort. Snälla, rara!
När K gått frågade jag mor vad hon hade tyckt om besöket. "Ja, Gu vet..." sa mor.

Mot ljusare tider?

Nu har det gått nästan fyra veckor sedan vi var på minnesutredning, lilla mor och jag. Efter två veckor ringde jag och frågade minnessjuksköterskan om mor fått en demensdiagnos nu. Jodå, det hade hon och den hade skickats till handläggaren av demensboende ett par dagar tidigare. Jag väntade ytterligare en vecka, kollade mors post efter en kallelse till samtal och sen ringde jag handläggaren och frågade om hon fått diagnosen. Jo, det hade hon och vi bestämde en tid direkt. Det gäller att ligga på.... Nu är det bara två veckor kvar tills vi ska träffas.
Det har hänt ett par gånger att jag kommit och hälsat på vid tvåtiden på eftermiddagen och mor har setat i morgonrocken vid en intorkad frukost. Jag har pratat med personalen och de har gjort vad de har kunnat. De har tittat in vid åtta, tio, elva etc. men om mor är trött eller inte har lust, så får hon göra som hon vill. "Självbestämmande". Jag är så trött på det ordet och hur det används inom äldrevården.
Ett halvår innan mors sambo dog köpte han en stor platt-tv. Han lyckades på något sätt få upp den på ett rangligt litet satsbord. Där fick den inte stå, så jag fick åka och köpa en bänk att ställa den på. När sambon sen blev riktigt dålig och orolig, fick man inte sätta grindar på sängen mot hans vilja. Då slog "självbestämmandet" till. Det är alltså OK att trilla ur sängen, men inte att få en tv över sig. Var finns logiken?
Vart vill jag komma? Jo, jag vill att man ska använda sunt förnuft i stället och låta pigga gamlingar bestämma så mycket de orkar, men när man inte har hungerkänslor längre och har tappat tidsbegreppet, då tar man över och skapar fasta rutiner. För hundrade gången undrar jag, vad som skulle hända, om vi behandlade våra barn på samma sätt? Låta dem sitta ensamma i timmar med intorkad youghurt framför sig, utan att ens försöka få dem att äta? Jag vill att man ska inse att det gamla uttrycket "att gå i barndom" ofta är relevant. Till sist är det kanske så, att det enda jag vill, är att mor ska få flytta till ett boende där de har resurserna att ta hand om henne på ett värdigt sätt.

Minnesutredning

Idag var vi på minnesutredning, mor och jag. Hemtjänsten hade fått upp mor i tid, så hon satt och åt frukost när jag kom vid niotiden. Med tio minuter till godo var vi på plats på vårdcentralen. Då hade mor frågat fyra gånger vart vi skulle. Minnessjuksköterskan inledde det hela med att fråga mor, hur hon hade det med minnet. "Vilket minne?", undrade mor och i den stilen fortsatte undersökningen. Jag fick fylla i ett papper om hur jag tyckte att mor förändrats sedan förra utredningen. Det blev många kryss i rutan "Mycket sämre". Jag hade med mig ett papper också, där jag skrivit ner lite mer om mors dagsform.
Nu ska en läkare ta del av undersökningen och sen träffa mor för en bedömning. Som tur är samma läkare som brukar gå ronden på hemmet en gång i veckan. Han kommer hem till mor och sjuksyster på hemmet kan vara med. Det känns bra, även om jag knappast tvivlar på att hon får en demensdiagnos nu. Sen är det bara att hålla tummarna att det finns en plats snart, och på det boende där jag helst vill ha henne. Det som ligger centralt och nära så jag kan hälsa på ofta. Det är en enplanslänga runt en kringbyggd (rymningssäker) trädgård. Åtta gamlingar på varje avdelning med egen matsal. Byggt 2005 så det är reltivt nytt och fräscht och byggt just för ändamålet.
Som jag skrivit tidigare, tyckte jag det var konstigt att det inte räckte med personalens utlåtande huruvida mor var dement eller inte. Men med tanke på den senare tidens skriverier om vinstmaximering m.m. inser jag att det kunde finnas en risk för exportdiagnoser på jobbiga gamlingar. Vi kanske ska vara tacksamma för strikta regler?
Håll tummarna nu!

Trodde det var slut nu...

Inför dagens besök hos mor funderade jag på, om jag skulle ta med mor ut och handla eller göra inköpen åt henne själv. Eftersom det var nära lunchtid och blåste väldigt kallt ute, handlade jag först och åkte sen till hemmet. Väl där hade klockan blivit 12.15 och jag väntade mig att hon skulle sitta vid köksbordet och äta sin lunch. Öppnade dörren och ropade en hälsning. Inget svar. På köksbordet stod frukosten framdukad orörd. I en liten plastbägare låg morgondosen av mors medicin. Dörren till sovrummet var stängd. Jag tog ett djupt andetag, fullt beredd på det värsta, och öppnade dörren. På sängkanten satt mor, halvklädd, och hälsade glatt "Godmorgon!"
När hemtjänsten kom några minuter senare för att dela lunchmedicinen och hjälpa mor att värma maten, påpekade jag att hon skulle nog inte ha mer medicin just då. Vi pratade lite om det inträffade, men det verkar som om personalen inte kan göra mycket, eftersom ledordet inom äldrevården är "Självbestämmande". Gamlingarna får alltså göra som de vill, och det är väl bra inom rimliga gränser. Om jag vill sova hela förmiddagen, så gör jag det och det är min ensak. Samma med mor. Skillnaden är att jag kan förstå konsekvenserna av det jag gör. Jag vet att om frukosten får stå framme i fyra timmar, så blir den förstörd, och om jag ställer in den i kylen och tar fram den i morgon igen, så kan jag bli matförgiftad. Jag har hällt ut mjölk som surnat innan bäst föredatum och slängt mögligt pålägg mer än en gång. Hemtjänsten får inte kolla kylskåpet, för då kränker de den personliga integriteten. Torka spyor får de göra, för det är de som får ta konsekvenserna!
På väg därifrån slank jag in till sjuksyster och berättade om det inträffade. På tal om det heliga självbestämmandet berättade hon, att hur dement och/eller hjälplös en person än är, så får de frågan om de VILL flytta till ett annat boende. På något sätt är det som om vi inte vill erkänna, att vi på gamla dar kanske inte KAN bestämma längre. Självbestämmande in absurdum! Tänk om vi behandlade våra barn på samma sätt? Vill du börja skolan lille vän? Förr sa man om åldrandet att man gick i barndom igen och det stämmer ofta. Då tycker jag att man ska handla därefter och vänligt men bestämt ta kommandot. Så det så!!
Nu pratar de på radion om att en 90-årig kvinna svultit ihjäl på ett äldreboende. Tänk om hon ville det då? Självbestämmande? Får man tvångsmata?
Mor och jag var arbetskamrater i många år och är nu med i samma pensionärsförening. I morgon är det dags för julbord och jag tänker inte ta med mor. Är det väldigt själviskt av mig? Mor skulle säkert tycka det var trevligt, men jobbigt. Hon skulle kanske känna igen någon av de andra, men mest undra vilka de var. Hon har glömt det mesta av bordskick. I bästa fall skulle hon hålla tätt genom hela måltiden och efterföljande kaffe. När vi kommit hem, skulle hon inte komma ihåg att hon varit ute och ätit julbord. Varför har jag så dåligt samvete för att jag inte tar med henne?

Vad är demens egentligen?

Idag ringde K som handlägger placering på demensboende i kommunen. Fint tänkte jag först, det här går ju som på räls! Sen sa K att det inte finns någon demensdiagnos på mor. Jamen, invände jag, hon har ju varit på minnesutredning två gånger. Det är inte säkert att hon är dement för det. Hon kanske bara är glömsk på grund av ålder, och det finns ingen diagnos ställd av läkare att hon har en demenssjukdom, svarade K, vi kanske ska titta på helinackordering i stället?
Eftersom jag fick samtalet när jag var på Resecentrum för att köpa biljetter, fick jag bita ihop tills jag kom hem, innan jag började stortjuta. Sen ringde jag demensjuksköterskan och fick en tid till nästa fredag för ny utredning och efter det gjorde jag som jag brukar göra när det kör ihop sig - googlade. På demens! Vad än mor lider av så inte är det åldersglömska. Det är betydligt mer än glömda namn och gömda nycklar. Jag har skrivit i "programförklaringen" till den här bloggen, att den inte ska handla om mors tillkortakommanden och jag tänker inte beskriva allt nu heller, men jag tänker skriva ner det och ta med till minnesmottagningen. Vad jag kommer ihåg av de tidigare utredningarna så var det lite huvudräkning (inga problem), dagens datum (höst, fast det var vår, 1956), klockslag (rätt på minuten) etc..  Ingenting om alternativa ställen att gömma matlådor på.
Sen åkte jag till hemmet för att se om vi behövde handla något. Mor såg ut som om hon nyss tagit ur hårrullarna, fast hon fick håret rullat i tisdags. Hon hade alltså inte kammat sig på två dagar och ingen hade hjälpt henne eller påmint henne heller. Hon var i alla fall glad och pigg och tyckte det var trevligt att jag kammade henne. Sen kollade jag kyl och frys. I frysen låg hårrullarna! Åldersglömska? Skulle inte tro det!
Jag berättade för syster på hemmet om förmiddagens besked. Hon tog sig för pannan och tyckte att det var väl bara att fråga personalen som följt mor i fyra år nu. Visst är det märkligt att en läkares ord väger så mycket tyngre och att man ska uppta tid på såväl minnesmottagning som hos doktorn i onödan?

Min tand är lös...

"Min tand är lös, min tand är lös och snart är jag en gammal tös". Ja, så sjöng vi när det var dags för mjölktänderna att ge sig iväg. Vilken lycka och stolthet det var! Värre är det i den bakvända barndomen när tandlossningen sätter in. För två veckor sedan upptäckte jag, att mor hade problem med att tugga. Det var en framtand i överkäken som vickade fram och tillbaka. Jag ringde tandläkaren för att få en tid, men fick en tid hos tandhygienisten först. Hon skulle titta och sen skulle man besluta vad som skulle göras. Mor fick kämpa på med sin lösa tand två veckor till.
Igår var det så dags och det tog inte många minuter att konstatera, att det inte fanns något annat att göra än att dra ut tanden. Tandläkaren hade tid att ta den på en gång. Jamen, säger jag, hon äter ju Waran. Vet du vad hon har för PK-värde, undrade tandhygienisten. Det hade jag ingen aning om, så jag försökte ringa sjuksyster på hemmet. Mobilen hade laddat ur sig som vanligt. Ibland undrar jag, vem det är som sitter i min handväska och pratar i min mobil? Jag fick låna telefon och syster svarade att hon stod ute på gården för att skicka iväg en av de boende till akuten. Kunde jag ringa igen om fem minuter? Jag väntade åtta minuter. Mor låg i stolen och undrade vad som hände. Lånade telefonen igen. "Nej, jag har inte hunnit tillbaka än. Kan jag ringa din mobil?" Hon fick numret till tandläkaren och ringde efter ytterligare några minuter och lämnade PK-värdet, som var OK för en tandutdragning. Så blev mor av med tanden till slut och vi kunde åka hem igen.
Idag tuggade hon gladeligen i sig stekt fläsk. Struntade i de bruna bönorna, men det har inte med tandstatusen att göra!
Nu kan det ju tyckas som en bagatell, efter alla förfärliga avslöjandet som gjorts om äldrevården senaste veckan. Men jag bara undrar, hur länge hon skulle ha fått ha sin lösa tand, om inte jag hade lagt märke till den? Hon fick knappt i sig maten och hur ska man upptäcka det, när hon sitter ensam och äter med en vägg mittemot i stället för en medmänniska?
Idag kom äntligen ansökningspapperen om ett annat boende och i morgon fyller vi i och skickar in dem.

Men hur tänkte ni nu?

För någon vecka sedan fick jag se en lapp på mors kylskåpsdörr. Där stod det att hon skulle få en ny städerska med start i morgon. Jaha, tänkte jag, ännu en ny person, men det ska väl gå bra. Idag ringde P som är mors kontaktperson på hemmet, för att berätta att i morgon kommer de från Samhall för att städa. Tidigare har P städat, men nu har man lagt ut städningen på entreprenad. Tanken är att man ska frigöra tid för kontaktpersonerna att hälsa på "sina" gamlingar för en pratstund då och då. Det lät inte som om hon trodde riktigt på det. Jag tror definitivt inte på det. Det är en ren sparåtgärd och ingenting annat!
Jag frågade om det kommer en eller fler personer för att städa, för jag minns hur det var innan mor och sambon flyttade från villan. Då kom det tre personer och for igenom huset och städade i turbofart. Rent och fint blev det, men gamlingarna var helt slut efteråt. Det städades överallt i varje vrå samtidigt.
Så nu undrar jag vem som kom på den här idén och hur man tänkte? Att kontaktpersonerna skulle få mer tid över för pratstunder låter ju bra, men hallå, nu pratar vi om 90% kvinnor som utför städningen. På det här hemmet 100%. De kan alltså göra två saker samtidigt - städa och prata! Med undantag för dammsugningen då, men den är ju snart överstökad. Så om den här reformen har tillkommit för gamlingarnas skull - tänk om! Låt dem slippa ytterligare nya ansikten och spar pengarna för entreprenaden. Använd de pengarna till att låta P och hennes kollegor få städa lite långsammare och prata lite mer.

I morgon är det slut på höstlovet och föreståndaren för hemmet är på plats, så då ska jag kontakta henne för ett samtal om ett demensboende för mor. Jag blir mer och mer övertygad om att det är det rätta. När jag pratade med P idag höll hon med om det. Tänk bara att få komma ner i marknivå. Då måste mor ju till och med få mata fåglarna på vintern!

Kärleken är evig!

Idag ringde min man sin 93-årige kusin. "Jag kan inte prata nu", fick han till svar. Vi undrade lite om han mådde dåligt eller vad det var för fel. Han hade låtit lite suddig. Ett par timmar senare ringer det och jag svarar. "Jag kunde inte prata med B tidigare, för jag är så ledsen. Idag är det 73 år sedan jag träffade min fru", säger kusinen.
Han blev änkling för ett par år sedan efter att ha varit gift i 70 år. Bara det är ju en bedrift, men att sedan komma ihåg exakt vilken dag de träffades är fantastiskt. De träffades alltså 1938! Det har verkat som om han anpassat sig bra till ett liv som änkling. Han bor i en servicelägenhet, har barn och barnbarn i närheten, men vilken saknad det måste vara efter så många år av gemenskap. Jag hoppas att någon av hans närmaste hälsar på idag och kramar om honom hårt och länge!

Ständigt denna mat

Tänk tanken att vi inte hade lagstadgade skolmåltider, utan barnfamiljerna fick ordna det bäst de kunde. De som inte klarade av detta fick efter särskild prövning matlådor till sina barn. Barnen skulle sen värma lådorna och sitta i klassrummet och äta sin lunch. Vilket ramaskri det skulle bli!
Ålderdomen är på många sätt som en omvänd barndom. Man tappar färdigheter och behöver hjälp. Många blir mer och mer hjälplösa. Möjligheterna att få praktisk hjälp är stora, åtminstone i den här kommunen som jag har erfarenhet av. Om det inte vore för det här med maten! Hur kan ett särskilt boende få kallas särskilt boende utan att det finns en matsal?? Hur är det möjligt? Hur kan man få prioritera bort det? Nu pratar jag inte ens om kvalitén på maten. Det är ett annat bedrövligt kapitel. Jag pratar om måltidssituationen, om något så grundläggande som att sitta ner tillsammans med andra och dela en måltid vid ett vackert dukat bord. Är det för mycket begärt?
I skolan har man förstått det och gör mer och mer för att göra lunchen till ett trevligt avbrott i skoldagen. Man inför fler rätter att välja på etc... Man har insett att de elever som äter bra, mår bättre och presterar bättre. Varför gäller inte det för våra gamlingar? För att de inte ska prestera något, utan bara sitta still och invänta slutet?
Min mor fixar inte det här längre. Hemtjänsten hjälper henne att värma matlådorna och ser till att hon börjar äta. Sen sitter hon där, ensam med sin låda, som hon petar i sig ungefär en tredjedel av.  Ibland kommer hon på att hon behöver gå på toa och sen är maten glömd. Ibland tror hon att det är matdags mellan måltiderna och värmer en låda som glöms eller göms. Jag har hittat uppvärmda, kallnade men orörda lådor i micron, bredvid micron och i ett köksskåp. Hon ser ut att vara undernärd och är det förmodligen också. Det har börjat gå åt en liter mjölk om dagen, så hon kompenserar tydligen det lilla matintaget på det viset. Jag köper portionsefterrätter och vindruvor åt henne som ett komplement och det går åt snabbt. Nu struntar jag i om det är näringsriktigt, bara hon får i sig någonting. Rättare sagt, jag har struntat i det, men jag klarar inte den här situationen längre. I fredags pratade jag med sjuksyster på hemmet och hon skulle prata med föreståndaren, men de kan inte göra mycket åt situationen.
Vi måste börja tänka på en flytt till ett demensboende, där hon får äta med andra i en matsal. Maten är visserligen samma kokakylmat, men den är snyggare upplagd, det finns sallad till och efterrätt. Personalen är med hela måltiden. Det är inte lätt det här! När sambon dog i februari, var mor orolig för att behöva flytta, för då trodde hon att lägenheten var för stor för en person. Då kunde jag lugna henne på den punkten. Men nu? Hon tycker om lägenheten och sitter gärna på balkongen när det är fint väder. Vad väger tyngst? En fin lägenhet eller en omöjlig matsituation?? Hur vet man vad som är bäst????

Dysfagi

Idag har jag lärt mig ett nytt ord - dysfagi. Det lider man av om man har problem med att äta och svälja. Vanligt bland strokepatienter m.fl. Det lärde jag mig när jag besökte kommunens äldremässa idag och lyssnade på ett föredrag om äldre och deras matsituation. Att det inte, som jag hade hoppats, skulle handla om matens smak och doft så mycket, borde jag ha anat då föredragshållaren var arbetsterapeut. Hon som höll föredraget var kunnig, engagerad och pedagogisk. Det hela gick ut på att det var A och O att sitta rätt när man äter. Helst inte i rullstol, utan på en stol vid matbordet för att kunna sitta rakt, så att maten hamnar i rätt strupe och sen har raka vägen ner så att säga. Annars kan maten hamna i fel strupe, gamlingen hostar upp en del mat, resten hamnar i lungorna och lunginflammationen kommer som ett brev på posten. Dessutom blir man undernärd. Där fick jag facit. Mors sambo dog inte av ålder, han var att klart fall av dysfagi. Man dör för övrigt inte av ålder, det finns alltid en anledning, berättade en läkare för mig för en tid sedan. Finns det ingen anledning så dör man inte, oavsett ålder!
Det finns andra anledningar till undernärdhet och det hade jag hoppats att det skulle handla om. Om hur man får matlust av doft-och färglös mat ur en plastbytta? Då hjälper det inte om man sitter som en eldgaffel på stolen. Om man inte får lust att stoppa in maten i munnen, trillar den inte ner i matstrupen heller. De gamla romarna låg till bords och de led då inte av undernärdhet. Där åkte det ner helstekta svanar och andra godsaker bara för att det var så vacker mat.
Nu var det ju en hel mässa och inte bara ett föredrag att ta del av. Där fanns biståndsutredare, Räddningstjänsten, studieförbund, anhörigstöd, smarta hjälpmedel och mycket annat. Det kommunala bostadsbolaget fanns på plats för att presentera planerna på nya servicelägenheter, men chefen var inte där. Annars hade jag påmint honom om löftet att ordna parkeringeländet vid "Hemmet", men så länge parkeringautomaten är ur funktion ligger jag lågt i den frågan...
Jo, sen fanns det naturligtvis kaffe med dopp och en dragspelare med vidhängande trio, som gjorde det helt omöjligt att föra ett samtal med någon av utställarna. Hur länge ska pensionärer vara synonymt med dragspelsmusik? Saxdalens Elvis hade varit roligare.

När Kalle Moraeus fick ett nytt fan

Samvarorummet på hemmet är tillfällig sjuksköterskeexpedition under drygt en månad. Den ordinarie expeditionen ska byggas om och det är välbehövligt. Nu råkade detta sammanfalla med att L, som brukar fixa fika åt gamlingarna, kom tillbaka efter en längre tids sjukskrivning. För att hålla henne sysselsatt under tiden, kom någon på att hon skulle kunna intervjua de boende på hemmet om hur de har det. Hur resultatet ska användas är en senare fråga. Hur som helst så får alla en rejäl pratstund och det är alltid positivt.

När jag tittade förbi i fredags, satt mor och L vid köksbordet och intervjun var i full gång. Jag drog mig tillbaka till vardagsrummet, där jag inte kunde undgå att höra ett och annat. Frågorna var nog avsedda för de som är lite klarare i huvudet än lilla mor. L var snäll och höll med om att frågorna var "dumma" när det blev svårt att svara. En del handlade om TV-tittande. När mor blev sambo för drygt 15 år sedan, förlorade hon makten över fjärrkontrollen och nu, efter att hon blev ensam, har hon inte en aning om att hon skulle kunna välja. Hon tittar på det som dyker upp i rutan. Olika kanaler vet hon inte vad det är. Detta är bakgrunden till följande lilla dialog:

- Vad tycker du om att titta på för program?
- ???
- Underhållingsprogram?
- Ja kanske...
- Du kanske gillar Kalle Moraeus?
- Kalle Moraeus?
- Ja, han från Orsa.
- Orsa, där har jag jobbat!
- Då sätter vi Kalle Moraeus!
- Ja, gör det!

Så gick det till när Kalle Moraeus fick ett nytt fan. I alla fall på papperet...

När de kommit så långt åkte jag till elbutiken och köpte en ny micro till mor, för i den gamla blixtrade det som det värsta åskväder. Den var ganska ny, så förmodligen har hon kört den tom. Ännu en apparat som är svår att förstå sig på.

Recept på hollandaise

Nej, jag har inte blandat ihop mina bloggar. Det här är inte "Elisas mat"! Men efter att alltid varit en hängiven matlagare, jobbat proffessionellt med mat i 15 år, får jag inse att jag är slagen på fingrarna av det stora köket som förser kommunens åldringar, däribland min mor, med kokakylmat. De kan göra hollandaise utan att använda varken smör eller ägg! Däremot har de i både jästextrakt och natriumglutamat. Den här "såsen" och lite skorpsmulor häller de över en hokifilé och kallar för Fiskgratäng hollandaise. Sen klämmer de dit några kokta potatisar och ungefär en matsked amerikansk grönsaksblandning som pricken över i, innan allt packas ned i en plastlåda och försluts. Se där en komplett och näringsriktig måltid till våra kära gamlingar!

Det är vad som bjuds de som inte längre kan laga sin mat själva och inte bor på serviceboende med matsal. Där det finns matsal serveras samma mat, men med sallad och efterrätt. Vad de äter till kvällen är höljt i dunkel. Jag ställde frågan till personalen. Ostkaka, risifrutti, pannkakor.... Till mor som gärna vill ha två lagade mål om dagen, köper vi fryst eller kyld mat i butik. Hon får också en del hemlagade matlådor av mig. Aptiten är inte så stor, hon äter en halv portion till varje måltid, så det skulle ju gå bra att dela matlådorna. Nu är kommunens mat som sagt kokakyl och då måste den delas innan uppvärming. Eventuella rester får inte värmas en gång till. Några i personalen delar lådorna, andra tycker att hon ska minsann ha en hel portion. När hennes sambo fortfarande levde, var det aldrig någon som ifrågasatte att de delade. Jag bråkar inte om det. Om alla delade alla lådor åt henne, så skulle hon ju aldrig få någon annan mat...   Nu kan vi köpa Coops "Sweet and sour chicken" och "Beef teryaki" ibland och när släkten från huvudstaden kommer på besök, händer det att de har med sig "GOH-lådor" från Operakällaren. De sistnämnda är i och för sig också kokakyl, men jag lovar att de innehåller aldrig amerikansk grönsaksblandning, natriumglutamat eller jästextrakt!