Begravning

Så har det varit begravning för mors sambo. Det har varit mycket som skulle passa in, innan det var dags för den sista färden. Det är ingen högprioriterad tilldragelse nuförtiden och på kontorstid ska det ske. Annars kan man ju tycka att en lördag skulle passa bra på många sätt. Då skulle även de som inte är direkt närstående kunna hedra den avlidne. Det var dock knappast fallet nu med sambon. Är man 93 år vid frånfället finns det inte så många kvar utöver släkten som tar farväl. Ett par ordensbröder deltog och sen de närmaste.

Vi var en tapper skara på tretton personer utöver prästen. Hade vi varit fler och det hade varit sambons jämngamla vänner hade det blivit problem. Det lilla begravningskapellet ligger på en liten kulle och vi fick ta oss upp för en stentrappa med 3 x 3 trappsteg med mor och rollator. Hon har inte gått i trappor på flera år, men med hjälp av kyrkvaktmästaren gick det bra. Inne i kapellet väntade ytterligare fyra trappsteg. När vi väl hade klarat av dem också, var mor helt slut och mer förvirrad än vanligt. Hon som en gång sjungit i kyrkokör bläddrade oförstående i psalmboken och gjorde inga ansatser att sjunga med. Däremot spanade hon in organisten på en balkong högt upp och tyckte att han spelade bra. Hon undrade också över vem kvinnan i vit särk var. Det var prästen!

Efter begravningen fick vi ta oss ner för alla trapporna igen och bege oss till församlingshemmet för minnesstund, landgång och Loka. Sambons tre barn med respektive gjorde en ansats att blanda sig med övriga gäster, då servitrisen myndigt pekade på ett bord och talade om, att där brukar de närmast sörjande sitta. Det var bara att lyda! När vi kommit till kaffet, blev det i alla fall lite cirkulation mellan oss och stämningen blev som den ofta blir när man kommit så långt - riktigt trivsam.

Sen tog vi mor med oss hem för resten av dagen och en bra bit av kvällen. Hon fick titta på exotiska bilder från min brors och svägerskas Sydafrikaresa. När landgången sjunkit undan, gick det ned både mat och lite vin och när jag så småningom skjutsade hem henne till hemmet var hon rätt nöjd och belåten. Så trevligt hade hon inte haft på länge!

Larmet går!

I dag ringde sjuksyster på hemmet och berättade att mor hade ramlat omkull. Det hade gått bra och hon hade inte ont någonstans. Skönt det! Det är naturligtvis inte bra att mor går och trillar, men nu var det skönt att höra att hon tryckt på larmet för att få hjälp. Jag var inte säker på att hon skulle komma ihåg det när det behövdes. Förut var det alltid sambon som larmade när det behövdes och lite drygt det. Han har ju larmat klart nu och då är det lugnt att veta att mor klarar det själv.

Härom dagen när jag kom för att hälsa på var hon borta. Dörren var olåst. Handväskan stod mitt på soffbordet med plånboken i. Ytterkläderna hängde på sin plats i hallen, så jag blev inte så orolig. Jag kollade i samvarorummet två trappor ned och där satt hon och fikade och hade trevligt. Det var bara att gilla läget och ta en kopp själv. Jag höll väl en liten predikan sen om nyttan av att låsa dörren och att ta handväskan med sig. Att det skulle fastna hade jag inte så stora förhoppningar om, utan tänkte att det var viktigare att hon sökte sällskap. Skulle det råka komma någon oärlig person just då, så skulle han inte hitta mycket av värde. Det skulle vara sambons nyinköpta 42 tums platt-tv då, hur nu någon skulle få den förbi hemtjänsten! Hon har varit ner några gånger till sedan dess och fikat med de andra tanterna. Dörren låst och handväskan med! Tanterna är snälla och svarar tålmodigt när mor frågar för tredje gången vad de stickar för något. Dåligt närminne är väl inte direkt obekant för någon av dem.

Livet går verkligen vidare..

Det har gått mer än tre veckor sedan mors sambo dog och det är mer än tre veckor kvar till begravningen. Visst är det märkligt hur vi prioriterar och planerar. Livet ska gå vidare och inte alltför mycket störas av döden. Begravningar ska ske på kontorstid, inte på helger när kanske många fler kunde vara med och hedra den bortgångne. I princip alltså. Nu är det väl inte så många kvar som yrkesarbetar, som skulle vilja komma och hedra någon som var 93 år vid frånfället..
Efter tre veckor hämtade de specialsängen som sambon hade sista tiden, så nu har vi möblerat om sovrummet och nu känner mor att det är hennes rum. Vi flyttade in öronlappsfåtöljen som varit mormors tidigare och på något sätt fick det mor att förstå att hon får bo kvar i den här lägenheten. Hon har ju trott att den är för stor för en person, men nu verkar hon lugn på den punkten.
Vi har njutit av vårsolen de här senaste dagarna, mor och jag. Tagit kaffebrickan med oss och suttit på en bänk i solen och njutit. Snart har gårdsplanen tinat fram och det blir dags att påminna vd:n för det kommunala bostadsbolaget om att han lovat mig en lastzon så man inte får p-böter efter sex minuter. Det är bara två år det löftet, så nu börjar jag bli riktigt taggad! Under tiden tänker jag inte berätta, att en av p-automaterna är trasig, så man kan stå 12 timmar för en krona! Motiveringen till att ha automater var ju att få cirkulation på p-platsen...
En av de personer som passerade medan vi satt och njöt i vårsolen var husets vaktmästare. Jag undrade om hon inte kunde ändra namnskylten på lägenheten och ta bort sambons namn. Nej, då måste vi besöka det kommunala bostadsbolagets bobutik och skriva om hyreskontraktet. Jag vet inte vilken gång i ordningen som jag undrar, hur gör gamlingar som inte har anhöriga som hjälper dem??

Livet går vidare

I fredags dog mors sambo lugnt och stilla hemma på hemmet med mor och två av sina tre barn närvarande. Den dotter som inte var där, hade träffat honom helgen före och hon kunde då prata med honom och få lite gensvar.
Det har varit lärorika dagar. Jag har lärt mig mycket om palliativ vård. Personalen har varit helt underbar och har på ett så fint sätt hela tiden berättat vad som händer, varför de gör si eller så. Sista två nätterna vakade personalen och höll också ett öga på mor. Det var helt rätt att flytta henne till ett eget rum. Personalen satt och vakade på andra sidan en skjutdörr och hörde hur hon snusade lugnt hela nätterna i stället för att bli väckt en gång i timmen som nätterna före. Nu var hon utvilad när hon behövde vara det. Hon förstår att hon är ensam nu och har inte undrat över var sambon är. Det verkar hon ha helt klart för sig.
Idag har man hämtat sambons rullator, gåstol, rullstol, toastol etc. Det blev mycket utrymme plötsligt och nu oroar mor sig för att inte få bo kvar. Hon tror att lägenheten är avsedd för två personer och att hon måste flytta till en mindre. Jag måste prata med personalen, så de lugnar henne på den punkten. Mina försäkringar tror hon inte riktigt på i det fallet.
Det är nu som livet ska gå vidare och det blir tomt för mor. Den sista tiden har det varit personal som kommit ofta, ofta för att titta till. Sambons barn har varit där och det har hänt något hela tiden. Jag tog med henne till fikarummet på eftermiddagen, tog en kopp kaffe själv och ursäktade mig sedan med att jag måste hem och städa. Lämnade henne med de andra tanterna som hade en mycket nykter inställning till döden. De började jämföra hur länge sen det var som deras gubbar gått hädan. Och har inte mor åkt upp till lägenheten igen så sitter hon väl kvar än...

Komma hem för att dö

Jag har alltid trott att limbo är ett tillstånd efter döden, innan man hamnar antingen i himlen eller på ett varmare ställe. Nu vet jag att det är ett tillstånd före döden och att det omfattar inte bara den som är på väg bort, utan minst lika mycket de närstående. Allting liksom bara svävar. Man vet vad som ska hända, men det går inte att pricka in i almanackan. Det vill säga i det här specifika fallet med mors sambo, vet jag vad som håller på att hända, hans barn vet det och inte minst personalen, den underbara personalen på hemmet vet det. Sambon vet det. Den som jag inte är säker på om hon förstått är mor. Hon sitter mest och tittar på honom hela dagarna där han ligger i dvala. I bland dukar hon en fin kaffebricka och ställer bredvid sängen, men han är långt bortom både fika och eurosport nu.
I går möblerade vi om, så att han får ha sovrummet för sig själv och mor får sova mer ostört på nätterna. Jag brukar inte ha beslutsvånda, men i det här fallet klarade jag inte av att bestämma om den här omflyttningen. Hur förvirrad ska hon inte bli nu? Personalen fick avgöra vad som var bäst, så nu sover hon i ett litet extrarum mellan köket och sovrummet. Vilken dag som helst kanske vi får flytta tillbaka igen. Limbo.
Sambon vet som sagt att det är nära slutet. Det är jag ganska säker på. Han är trött på livet men rädd för slutet på det. Jag har sett honom knäppa händerna och lyfta dem mot taket mumlandes något ohörbart och jag har hört honom svära med en förvånansvärt stark röst. Limbo.
Personalen tittar till, bäddar om, ger medicin och matar med flytande föda. För bara en dryg vecka sedan undrade jag varför han behövde puréad mat! Där ser man hur lite man vet och förstår. De ger sig också tid att sitta ner en stund med mor då och då och prata lite.
Ja, så går de här vackra vinterdagarna mot vår och det blir längre dagar, men inne på hemmet märker man inte mycket av det bakom halvfällda persienner. Där i den lägenheten går dagarna i en väntan som vi inte vet när den tar slut. Den kanske bara är en telefonsignal bort, eller så är det en vecka kvar, en månad?? Limbo är sannerligen nu.

Hemma igen

Sista icke-puréade lutfisken...

Mors sambo har kommit hem igen, tre veckor äldre och mycket tröttare än när han åkte in. Men är man gammal och trött så ligger man minst lika bra hemma som på sjukhus. Hemtjänst och sjuksyster finns i huset och man kan titta på Eurosport hur mycket man vill. Nu hör jag TV-apparaten i bakgrunden igen när jag ringer mor, så ordningen är återställd.

En skillnad mot tidigare är att han ska ha puréad kost numera. Jag undrar varför? Vad jag vet så har han varken fler eller färre tänder innan han togs in... Nu delar mor och sambon på en matlåda, så för att hon ska få fortsätta att tugga och äta "riktig" mat, kommer de att få varsin låda som sen måste delas innan de värms. Koka-kylmat får nämligen inte värmas två gånger. Säg den pensionär som följer det... Ja, det här verkar ju lite i krångligaste laget för lilla mor, så jag har bett att hemtjänsten ska hjälpa till med det.

På senaste planeringsmötet frågade jag om personalen på hemmet får mer resurser, nu när sambon kommer hem så pass mycket mer vårdkrävande än tidigare. De såg ut som om jag svurit i kyrkan! Oh nej, det ska rymmas inom samma organisation. Hoppas att de passade på att vila medan han låg inne! Jag förstår i och för sig och man ska väl vara tacksam för att ingen får sparken när någon av gamlingarna går hädan och någon kryare person flyttar in i stället.

På tal om att gå hädan, så fick jag kanske förklaringen idag, till varför man bytte sal på sjukhuset åt sambon under tiden han var med på planeringsmötet. Jag var ganska upprörd då och tyckte att de kunde ha skött det smidigare. Idag såg jag i tidningen att hans dåvarande rumskamrat dog den dagen och kanske han blev akut sämre just då under vårt möte.

Ny vårdplanering

Ja då har det varit ny vårdplanering för mors sambo. I torsdags träffades vi igen med ny samordningssjuksyster, sjukgymnast, arbetsterapeut och resten av det gamla gänget. Det var bara själva huvudpersonen, sambon, som fattades den här gången. Han hade fått nog och tvärvägrade, vilket jag inte klandrar honom för. Han fick hjälp i säng och somnade ifrån hela cirkusen.
Ny genomgång - sjukgymnasten och arbetsterapeuten hade gjort hembesök på hemmet hos en något förvånad mor som naturligtvis hade glömt att jag förvarnat henne om besöket. Nu är hon ju van vid att det tittar in hemtjänstpersonal lite då och då, så det var ingen större fara på taket. Det konstaterades i alla fall det var gott om svängrum för rullator, rullstol, gåstol och toastol. Det finns tydligen en stol för alla tänkbara situationer här i livet. Det känns ju betryggande! Den stora frågan var tydligen om han skulle ha grindar eller ej på sängen. Man befarade att han skulle försöka resa sig ur sängen och försöka gå utan stöd och hjälp. Reglerna är så att gamlingen måste lämna ett medgivande för sänggrindar eller så ska en läkare ordinera det. Förstår inte riktigt vitsen med det. Den församlade kompetensen vid det här mötet borde väl bäst kunna bedömma om det behövs eller inte? Alternativet är tydligen att sänka sängen så mycket som möjligt och lägga madrasser på golvet bredvid sängen. Verkar något tungjobbat och opraktiskt...
Kontentan av det hela blev i alla fall att han får åka hem så fort alla hjälpmedel finns på plats, förmodligen måndag eller tisdag. Om han fortfarande är i livet då... Han har helt tappat gnistan och sover mest hela tiden och det kan man väl få göra när man är 93 år?