Men hur tänkte ni nu?

För någon vecka sedan fick jag se en lapp på mors kylskåpsdörr. Där stod det att hon skulle få en ny städerska med start i morgon. Jaha, tänkte jag, ännu en ny person, men det ska väl gå bra. Idag ringde P som är mors kontaktperson på hemmet, för att berätta att i morgon kommer de från Samhall för att städa. Tidigare har P städat, men nu har man lagt ut städningen på entreprenad. Tanken är att man ska frigöra tid för kontaktpersonerna att hälsa på "sina" gamlingar för en pratstund då och då. Det lät inte som om hon trodde riktigt på det. Jag tror definitivt inte på det. Det är en ren sparåtgärd och ingenting annat!
Jag frågade om det kommer en eller fler personer för att städa, för jag minns hur det var innan mor och sambon flyttade från villan. Då kom det tre personer och for igenom huset och städade i turbofart. Rent och fint blev det, men gamlingarna var helt slut efteråt. Det städades överallt i varje vrå samtidigt.
Så nu undrar jag vem som kom på den här idén och hur man tänkte? Att kontaktpersonerna skulle få mer tid över för pratstunder låter ju bra, men hallå, nu pratar vi om 90% kvinnor som utför städningen. På det här hemmet 100%. De kan alltså göra två saker samtidigt - städa och prata! Med undantag för dammsugningen då, men den är ju snart överstökad. Så om den här reformen har tillkommit för gamlingarnas skull - tänk om! Låt dem slippa ytterligare nya ansikten och spar pengarna för entreprenaden. Använd de pengarna till att låta P och hennes kollegor få städa lite långsammare och prata lite mer.

I morgon är det slut på höstlovet och föreståndaren för hemmet är på plats, så då ska jag kontakta henne för ett samtal om ett demensboende för mor. Jag blir mer och mer övertygad om att det är det rätta. När jag pratade med P idag höll hon med om det. Tänk bara att få komma ner i marknivå. Då måste mor ju till och med få mata fåglarna på vintern!

Kärleken är evig!

Idag ringde min man sin 93-årige kusin. "Jag kan inte prata nu", fick han till svar. Vi undrade lite om han mådde dåligt eller vad det var för fel. Han hade låtit lite suddig. Ett par timmar senare ringer det och jag svarar. "Jag kunde inte prata med B tidigare, för jag är så ledsen. Idag är det 73 år sedan jag träffade min fru", säger kusinen.
Han blev änkling för ett par år sedan efter att ha varit gift i 70 år. Bara det är ju en bedrift, men att sedan komma ihåg exakt vilken dag de träffades är fantastiskt. De träffades alltså 1938! Det har verkat som om han anpassat sig bra till ett liv som änkling. Han bor i en servicelägenhet, har barn och barnbarn i närheten, men vilken saknad det måste vara efter så många år av gemenskap. Jag hoppas att någon av hans närmaste hälsar på idag och kramar om honom hårt och länge!

Ständigt denna mat

Tänk tanken att vi inte hade lagstadgade skolmåltider, utan barnfamiljerna fick ordna det bäst de kunde. De som inte klarade av detta fick efter särskild prövning matlådor till sina barn. Barnen skulle sen värma lådorna och sitta i klassrummet och äta sin lunch. Vilket ramaskri det skulle bli!
Ålderdomen är på många sätt som en omvänd barndom. Man tappar färdigheter och behöver hjälp. Många blir mer och mer hjälplösa. Möjligheterna att få praktisk hjälp är stora, åtminstone i den här kommunen som jag har erfarenhet av. Om det inte vore för det här med maten! Hur kan ett särskilt boende få kallas särskilt boende utan att det finns en matsal?? Hur är det möjligt? Hur kan man få prioritera bort det? Nu pratar jag inte ens om kvalitén på maten. Det är ett annat bedrövligt kapitel. Jag pratar om måltidssituationen, om något så grundläggande som att sitta ner tillsammans med andra och dela en måltid vid ett vackert dukat bord. Är det för mycket begärt?
I skolan har man förstått det och gör mer och mer för att göra lunchen till ett trevligt avbrott i skoldagen. Man inför fler rätter att välja på etc... Man har insett att de elever som äter bra, mår bättre och presterar bättre. Varför gäller inte det för våra gamlingar? För att de inte ska prestera något, utan bara sitta still och invänta slutet?
Min mor fixar inte det här längre. Hemtjänsten hjälper henne att värma matlådorna och ser till att hon börjar äta. Sen sitter hon där, ensam med sin låda, som hon petar i sig ungefär en tredjedel av.  Ibland kommer hon på att hon behöver gå på toa och sen är maten glömd. Ibland tror hon att det är matdags mellan måltiderna och värmer en låda som glöms eller göms. Jag har hittat uppvärmda, kallnade men orörda lådor i micron, bredvid micron och i ett köksskåp. Hon ser ut att vara undernärd och är det förmodligen också. Det har börjat gå åt en liter mjölk om dagen, så hon kompenserar tydligen det lilla matintaget på det viset. Jag köper portionsefterrätter och vindruvor åt henne som ett komplement och det går åt snabbt. Nu struntar jag i om det är näringsriktigt, bara hon får i sig någonting. Rättare sagt, jag har struntat i det, men jag klarar inte den här situationen längre. I fredags pratade jag med sjuksyster på hemmet och hon skulle prata med föreståndaren, men de kan inte göra mycket åt situationen.
Vi måste börja tänka på en flytt till ett demensboende, där hon får äta med andra i en matsal. Maten är visserligen samma kokakylmat, men den är snyggare upplagd, det finns sallad till och efterrätt. Personalen är med hela måltiden. Det är inte lätt det här! När sambon dog i februari, var mor orolig för att behöva flytta, för då trodde hon att lägenheten var för stor för en person. Då kunde jag lugna henne på den punkten. Men nu? Hon tycker om lägenheten och sitter gärna på balkongen när det är fint väder. Vad väger tyngst? En fin lägenhet eller en omöjlig matsituation?? Hur vet man vad som är bäst????

Dysfagi

Idag har jag lärt mig ett nytt ord - dysfagi. Det lider man av om man har problem med att äta och svälja. Vanligt bland strokepatienter m.fl. Det lärde jag mig när jag besökte kommunens äldremässa idag och lyssnade på ett föredrag om äldre och deras matsituation. Att det inte, som jag hade hoppats, skulle handla om matens smak och doft så mycket, borde jag ha anat då föredragshållaren var arbetsterapeut. Hon som höll föredraget var kunnig, engagerad och pedagogisk. Det hela gick ut på att det var A och O att sitta rätt när man äter. Helst inte i rullstol, utan på en stol vid matbordet för att kunna sitta rakt, så att maten hamnar i rätt strupe och sen har raka vägen ner så att säga. Annars kan maten hamna i fel strupe, gamlingen hostar upp en del mat, resten hamnar i lungorna och lunginflammationen kommer som ett brev på posten. Dessutom blir man undernärd. Där fick jag facit. Mors sambo dog inte av ålder, han var att klart fall av dysfagi. Man dör för övrigt inte av ålder, det finns alltid en anledning, berättade en läkare för mig för en tid sedan. Finns det ingen anledning så dör man inte, oavsett ålder!
Det finns andra anledningar till undernärdhet och det hade jag hoppats att det skulle handla om. Om hur man får matlust av doft-och färglös mat ur en plastbytta? Då hjälper det inte om man sitter som en eldgaffel på stolen. Om man inte får lust att stoppa in maten i munnen, trillar den inte ner i matstrupen heller. De gamla romarna låg till bords och de led då inte av undernärdhet. Där åkte det ner helstekta svanar och andra godsaker bara för att det var så vacker mat.
Nu var det ju en hel mässa och inte bara ett föredrag att ta del av. Där fanns biståndsutredare, Räddningstjänsten, studieförbund, anhörigstöd, smarta hjälpmedel och mycket annat. Det kommunala bostadsbolaget fanns på plats för att presentera planerna på nya servicelägenheter, men chefen var inte där. Annars hade jag påmint honom om löftet att ordna parkeringeländet vid "Hemmet", men så länge parkeringautomaten är ur funktion ligger jag lågt i den frågan...
Jo, sen fanns det naturligtvis kaffe med dopp och en dragspelare med vidhängande trio, som gjorde det helt omöjligt att föra ett samtal med någon av utställarna. Hur länge ska pensionärer vara synonymt med dragspelsmusik? Saxdalens Elvis hade varit roligare.

När Kalle Moraeus fick ett nytt fan

Samvarorummet på hemmet är tillfällig sjuksköterskeexpedition under drygt en månad. Den ordinarie expeditionen ska byggas om och det är välbehövligt. Nu råkade detta sammanfalla med att L, som brukar fixa fika åt gamlingarna, kom tillbaka efter en längre tids sjukskrivning. För att hålla henne sysselsatt under tiden, kom någon på att hon skulle kunna intervjua de boende på hemmet om hur de har det. Hur resultatet ska användas är en senare fråga. Hur som helst så får alla en rejäl pratstund och det är alltid positivt.

När jag tittade förbi i fredags, satt mor och L vid köksbordet och intervjun var i full gång. Jag drog mig tillbaka till vardagsrummet, där jag inte kunde undgå att höra ett och annat. Frågorna var nog avsedda för de som är lite klarare i huvudet än lilla mor. L var snäll och höll med om att frågorna var "dumma" när det blev svårt att svara. En del handlade om TV-tittande. När mor blev sambo för drygt 15 år sedan, förlorade hon makten över fjärrkontrollen och nu, efter att hon blev ensam, har hon inte en aning om att hon skulle kunna välja. Hon tittar på det som dyker upp i rutan. Olika kanaler vet hon inte vad det är. Detta är bakgrunden till följande lilla dialog:

- Vad tycker du om att titta på för program?
- ???
- Underhållingsprogram?
- Ja kanske...
- Du kanske gillar Kalle Moraeus?
- Kalle Moraeus?
- Ja, han från Orsa.
- Orsa, där har jag jobbat!
- Då sätter vi Kalle Moraeus!
- Ja, gör det!

Så gick det till när Kalle Moraeus fick ett nytt fan. I alla fall på papperet...

När de kommit så långt åkte jag till elbutiken och köpte en ny micro till mor, för i den gamla blixtrade det som det värsta åskväder. Den var ganska ny, så förmodligen har hon kört den tom. Ännu en apparat som är svår att förstå sig på.

Recept på hollandaise

Nej, jag har inte blandat ihop mina bloggar. Det här är inte "Elisas mat"! Men efter att alltid varit en hängiven matlagare, jobbat proffessionellt med mat i 15 år, får jag inse att jag är slagen på fingrarna av det stora köket som förser kommunens åldringar, däribland min mor, med kokakylmat. De kan göra hollandaise utan att använda varken smör eller ägg! Däremot har de i både jästextrakt och natriumglutamat. Den här "såsen" och lite skorpsmulor häller de över en hokifilé och kallar för Fiskgratäng hollandaise. Sen klämmer de dit några kokta potatisar och ungefär en matsked amerikansk grönsaksblandning som pricken över i, innan allt packas ned i en plastlåda och försluts. Se där en komplett och näringsriktig måltid till våra kära gamlingar!

Det är vad som bjuds de som inte längre kan laga sin mat själva och inte bor på serviceboende med matsal. Där det finns matsal serveras samma mat, men med sallad och efterrätt. Vad de äter till kvällen är höljt i dunkel. Jag ställde frågan till personalen. Ostkaka, risifrutti, pannkakor.... Till mor som gärna vill ha två lagade mål om dagen, köper vi fryst eller kyld mat i butik. Hon får också en del hemlagade matlådor av mig. Aptiten är inte så stor, hon äter en halv portion till varje måltid, så det skulle ju gå bra att dela matlådorna. Nu är kommunens mat som sagt kokakyl och då måste den delas innan uppvärming. Eventuella rester får inte värmas en gång till. Några i personalen delar lådorna, andra tycker att hon ska minsann ha en hel portion. När hennes sambo fortfarande levde, var det aldrig någon som ifrågasatte att de delade. Jag bråkar inte om det. Om alla delade alla lådor åt henne, så skulle hon ju aldrig få någon annan mat...   Nu kan vi köpa Coops "Sweet and sour chicken" och "Beef teryaki" ibland och när släkten från huvudstaden kommer på besök, händer det att de har med sig "GOH-lådor" från Operakällaren. De sistnämnda är i och för sig också kokakyl, men jag lovar att de innehåller aldrig amerikansk grönsaksblandning, natriumglutamat eller jästextrakt!

Ring, ring...

Mor har glömt hur man svarar i telefon. Hur man ringer är det länge sen hon behärskade. Sista tiden hennes sambo levde, tog han helt över telefonen och det tog inte lång tid innan hon tappade den förmågan. Så är det, man får passa sig för att hjälpa till för mycket, för då försvinner kunskapen ut i det blå.
Det är ju inte många som ringer till henne längre. I stort sett är det min bror och jag, och själv har jag väl tyckt att det har räckt till att hälsa på varannan dag, eller så har jag kommit på det för sent på kvällen.

Min bror slog larm häromdagen. Han hade gjort flera försök att ringa, hört hur hon lyft luren och sen bröts det som aldrig hann bli ett samtal. Det visade sig, att hon inte hade en aning om hur hon skulle göra när hon väl lyft på luren, utan hon tryckte lite på måfå. Till saken hör att hon har en "seniortelefon" som ska vara enkel och tydlig att använda. Vad gör man? Jag skrev en enkel instruktion, klippte och klistrade en grön och en röd lur och hoppades på det bästa. Jag ringde henne på plats från min mobil och hon fick svara. Jag ringde min bror och bad honom ringa upp och hon fick svara. Det gick bra. Sen kom det stora testet nästa dag när jag ringde henne hemifrån. Skulle det fungera? Skulle hon komma ihåg att läsa hur hon skulle göra. Skulle hon se vad som stod på lappen? Hon ser inte så bra heller... Vilken lycka när hon svarade! Hoppas att det håller i sig och att jag och brorsan kommer ihåg att ringa lite oftare. Övning ger färdighet!