Tack snälla!

Idag kom det. Det efterlängtade telefonsamtalet från en vänlig kvinna som talade om, att nu finns det en plats för mor. På det stället jag har önskat! I lördags läste jag en dödsannons med tack till personalen på det demensboendet. Det var med blandade känslor jag läste annonsen och kände hoppet stiga. Jag skämdes nästan, men det är ju så, att någon måste dö innan någon annan får plats. Den kvinnan hade haft det bra, det framgick ju av annonsen.
Nu ska rummet utrymmas och städas. Sen får vi komma och titta. Jag funderade en del på om mor skulle bli orolig om jag började prata om flytt redan nu, men beslutade att ta tjuren vid hornen.
"Kommer du ihåg att vi har pratat om att du ska få flytta till ett ställe, där de kan hjälpa dig mer, och där du inte behöver vara så ensam?"
"Njaa..."
"Där du slipper få maten i en plastbytta, utan får gå till dukat bord i en matsal?"
"Jaa, kanske...."
"Där det finns en trädgård, där du kan gå ut när du vill i sommar, t.o.m. äta ute när det är fint väder?"
"Det låter trevligt!"
Det sista med ett stort leende.
Tack och lov att jag kan lova henne en trädgård. Det som hon har saknat mest sedan hon flyttade från villan.
Det kommer att gå bra. Det kommer att bli bra!

Snälla, ta hand om mor!

Snälla, rara låt mig få vara guldkanten i mors liv, den som ser till att det finns frukt och fräscha blommor, den som sitter och fikar en stund, tar med henne hem för en måltid, visar foton på barnbarn och barnbarnsbarn. Jag kan också följa med till lasarettet och frissan vid behov, men jag vill inte, orkar inte längre sortera ut skålformade, prickiga skinkskivor ur kylskåpet. Jag vill hellre sitta och fika med mor än att göra blixtutryckningar för att köpa nytt istället för det som stått framme i timmar och blivit oätbart.
Snälla, servera henne kokakyl-mat om ni måste, men inte i plasttråg och gärna med lite färska grönsaker och framför allt, med sällskap vid matbordet. Låt henne få sällskap när hon vill och ett eget rum när hon vill vara ensam. Och låt allt detta ske inom räckhåll för mig, så att inte vår tid tillsammans äts upp av bilåkande.
Allt det här förstod K från Vård och omsorg. Vi träffades hos mor idag på förmiddagen. Mor hade precis avslutat frukosten och tog emot i morgonrocken, men det var K van vid, så det gjorde inget. K pratade med mor om ett boende med mer sällskap, aktiviteter och tillsyn. "Jag trivs bra här" tyckte mor. K lirkade och vände på argumenten, men mor blev inte mer entusiastisk för det. Till slut gjorde de en "deal" och mor kommer att erbjudas en plats och så får vi åka och titta hur det verkar. Så är vi en bit på väg i alla fall... Men då är det slut på självbestämmande och valfrihet. Man får ta det som erbjuds. Bara det blir på det boende som ligger närmast och inte mil bort. Snälla, rara!
När K gått frågade jag mor vad hon hade tyckt om besöket. "Ja, Gu vet..." sa mor.

Mot ljusare tider?

Nu har det gått nästan fyra veckor sedan vi var på minnesutredning, lilla mor och jag. Efter två veckor ringde jag och frågade minnessjuksköterskan om mor fått en demensdiagnos nu. Jodå, det hade hon och den hade skickats till handläggaren av demensboende ett par dagar tidigare. Jag väntade ytterligare en vecka, kollade mors post efter en kallelse till samtal och sen ringde jag handläggaren och frågade om hon fått diagnosen. Jo, det hade hon och vi bestämde en tid direkt. Det gäller att ligga på.... Nu är det bara två veckor kvar tills vi ska träffas.
Det har hänt ett par gånger att jag kommit och hälsat på vid tvåtiden på eftermiddagen och mor har setat i morgonrocken vid en intorkad frukost. Jag har pratat med personalen och de har gjort vad de har kunnat. De har tittat in vid åtta, tio, elva etc. men om mor är trött eller inte har lust, så får hon göra som hon vill. "Självbestämmande". Jag är så trött på det ordet och hur det används inom äldrevården.
Ett halvår innan mors sambo dog köpte han en stor platt-tv. Han lyckades på något sätt få upp den på ett rangligt litet satsbord. Där fick den inte stå, så jag fick åka och köpa en bänk att ställa den på. När sambon sen blev riktigt dålig och orolig, fick man inte sätta grindar på sängen mot hans vilja. Då slog "självbestämmandet" till. Det är alltså OK att trilla ur sängen, men inte att få en tv över sig. Var finns logiken?
Vart vill jag komma? Jo, jag vill att man ska använda sunt förnuft i stället och låta pigga gamlingar bestämma så mycket de orkar, men när man inte har hungerkänslor längre och har tappat tidsbegreppet, då tar man över och skapar fasta rutiner. För hundrade gången undrar jag, vad som skulle hända, om vi behandlade våra barn på samma sätt? Låta dem sitta ensamma i timmar med intorkad youghurt framför sig, utan att ens försöka få dem att äta? Jag vill att man ska inse att det gamla uttrycket "att gå i barndom" ofta är relevant. Till sist är det kanske så, att det enda jag vill, är att mor ska få flytta till ett boende där de har resurserna att ta hand om henne på ett värdigt sätt.

Minnesutredning

Idag var vi på minnesutredning, mor och jag. Hemtjänsten hade fått upp mor i tid, så hon satt och åt frukost när jag kom vid niotiden. Med tio minuter till godo var vi på plats på vårdcentralen. Då hade mor frågat fyra gånger vart vi skulle. Minnessjuksköterskan inledde det hela med att fråga mor, hur hon hade det med minnet. "Vilket minne?", undrade mor och i den stilen fortsatte undersökningen. Jag fick fylla i ett papper om hur jag tyckte att mor förändrats sedan förra utredningen. Det blev många kryss i rutan "Mycket sämre". Jag hade med mig ett papper också, där jag skrivit ner lite mer om mors dagsform.
Nu ska en läkare ta del av undersökningen och sen träffa mor för en bedömning. Som tur är samma läkare som brukar gå ronden på hemmet en gång i veckan. Han kommer hem till mor och sjuksyster på hemmet kan vara med. Det känns bra, även om jag knappast tvivlar på att hon får en demensdiagnos nu. Sen är det bara att hålla tummarna att det finns en plats snart, och på det boende där jag helst vill ha henne. Det som ligger centralt och nära så jag kan hälsa på ofta. Det är en enplanslänga runt en kringbyggd (rymningssäker) trädgård. Åtta gamlingar på varje avdelning med egen matsal. Byggt 2005 så det är reltivt nytt och fräscht och byggt just för ändamålet.
Som jag skrivit tidigare, tyckte jag det var konstigt att det inte räckte med personalens utlåtande huruvida mor var dement eller inte. Men med tanke på den senare tidens skriverier om vinstmaximering m.m. inser jag att det kunde finnas en risk för exportdiagnoser på jobbiga gamlingar. Vi kanske ska vara tacksamma för strikta regler?
Håll tummarna nu!

Trodde det var slut nu...

Inför dagens besök hos mor funderade jag på, om jag skulle ta med mor ut och handla eller göra inköpen åt henne själv. Eftersom det var nära lunchtid och blåste väldigt kallt ute, handlade jag först och åkte sen till hemmet. Väl där hade klockan blivit 12.15 och jag väntade mig att hon skulle sitta vid köksbordet och äta sin lunch. Öppnade dörren och ropade en hälsning. Inget svar. På köksbordet stod frukosten framdukad orörd. I en liten plastbägare låg morgondosen av mors medicin. Dörren till sovrummet var stängd. Jag tog ett djupt andetag, fullt beredd på det värsta, och öppnade dörren. På sängkanten satt mor, halvklädd, och hälsade glatt "Godmorgon!"
När hemtjänsten kom några minuter senare för att dela lunchmedicinen och hjälpa mor att värma maten, påpekade jag att hon skulle nog inte ha mer medicin just då. Vi pratade lite om det inträffade, men det verkar som om personalen inte kan göra mycket, eftersom ledordet inom äldrevården är "Självbestämmande". Gamlingarna får alltså göra som de vill, och det är väl bra inom rimliga gränser. Om jag vill sova hela förmiddagen, så gör jag det och det är min ensak. Samma med mor. Skillnaden är att jag kan förstå konsekvenserna av det jag gör. Jag vet att om frukosten får stå framme i fyra timmar, så blir den förstörd, och om jag ställer in den i kylen och tar fram den i morgon igen, så kan jag bli matförgiftad. Jag har hällt ut mjölk som surnat innan bäst föredatum och slängt mögligt pålägg mer än en gång. Hemtjänsten får inte kolla kylskåpet, för då kränker de den personliga integriteten. Torka spyor får de göra, för det är de som får ta konsekvenserna!
På väg därifrån slank jag in till sjuksyster och berättade om det inträffade. På tal om det heliga självbestämmandet berättade hon, att hur dement och/eller hjälplös en person än är, så får de frågan om de VILL flytta till ett annat boende. På något sätt är det som om vi inte vill erkänna, att vi på gamla dar kanske inte KAN bestämma längre. Självbestämmande in absurdum! Tänk om vi behandlade våra barn på samma sätt? Vill du börja skolan lille vän? Förr sa man om åldrandet att man gick i barndom igen och det stämmer ofta. Då tycker jag att man ska handla därefter och vänligt men bestämt ta kommandot. Så det så!!
Nu pratar de på radion om att en 90-årig kvinna svultit ihjäl på ett äldreboende. Tänk om hon ville det då? Självbestämmande? Får man tvångsmata?
Mor och jag var arbetskamrater i många år och är nu med i samma pensionärsförening. I morgon är det dags för julbord och jag tänker inte ta med mor. Är det väldigt själviskt av mig? Mor skulle säkert tycka det var trevligt, men jobbigt. Hon skulle kanske känna igen någon av de andra, men mest undra vilka de var. Hon har glömt det mesta av bordskick. I bästa fall skulle hon hålla tätt genom hela måltiden och efterföljande kaffe. När vi kommit hem, skulle hon inte komma ihåg att hon varit ute och ätit julbord. Varför har jag så dåligt samvete för att jag inte tar med henne?

Vad är demens egentligen?

Idag ringde K som handlägger placering på demensboende i kommunen. Fint tänkte jag först, det här går ju som på räls! Sen sa K att det inte finns någon demensdiagnos på mor. Jamen, invände jag, hon har ju varit på minnesutredning två gånger. Det är inte säkert att hon är dement för det. Hon kanske bara är glömsk på grund av ålder, och det finns ingen diagnos ställd av läkare att hon har en demenssjukdom, svarade K, vi kanske ska titta på helinackordering i stället?
Eftersom jag fick samtalet när jag var på Resecentrum för att köpa biljetter, fick jag bita ihop tills jag kom hem, innan jag började stortjuta. Sen ringde jag demensjuksköterskan och fick en tid till nästa fredag för ny utredning och efter det gjorde jag som jag brukar göra när det kör ihop sig - googlade. På demens! Vad än mor lider av så inte är det åldersglömska. Det är betydligt mer än glömda namn och gömda nycklar. Jag har skrivit i "programförklaringen" till den här bloggen, att den inte ska handla om mors tillkortakommanden och jag tänker inte beskriva allt nu heller, men jag tänker skriva ner det och ta med till minnesmottagningen. Vad jag kommer ihåg av de tidigare utredningarna så var det lite huvudräkning (inga problem), dagens datum (höst, fast det var vår, 1956), klockslag (rätt på minuten) etc..  Ingenting om alternativa ställen att gömma matlådor på.
Sen åkte jag till hemmet för att se om vi behövde handla något. Mor såg ut som om hon nyss tagit ur hårrullarna, fast hon fick håret rullat i tisdags. Hon hade alltså inte kammat sig på två dagar och ingen hade hjälpt henne eller påmint henne heller. Hon var i alla fall glad och pigg och tyckte det var trevligt att jag kammade henne. Sen kollade jag kyl och frys. I frysen låg hårrullarna! Åldersglömska? Skulle inte tro det!
Jag berättade för syster på hemmet om förmiddagens besked. Hon tog sig för pannan och tyckte att det var väl bara att fråga personalen som följt mor i fyra år nu. Visst är det märkligt att en läkares ord väger så mycket tyngre och att man ska uppta tid på såväl minnesmottagning som hos doktorn i onödan?

Min tand är lös...

"Min tand är lös, min tand är lös och snart är jag en gammal tös". Ja, så sjöng vi när det var dags för mjölktänderna att ge sig iväg. Vilken lycka och stolthet det var! Värre är det i den bakvända barndomen när tandlossningen sätter in. För två veckor sedan upptäckte jag, att mor hade problem med att tugga. Det var en framtand i överkäken som vickade fram och tillbaka. Jag ringde tandläkaren för att få en tid, men fick en tid hos tandhygienisten först. Hon skulle titta och sen skulle man besluta vad som skulle göras. Mor fick kämpa på med sin lösa tand två veckor till.
Igår var det så dags och det tog inte många minuter att konstatera, att det inte fanns något annat att göra än att dra ut tanden. Tandläkaren hade tid att ta den på en gång. Jamen, säger jag, hon äter ju Waran. Vet du vad hon har för PK-värde, undrade tandhygienisten. Det hade jag ingen aning om, så jag försökte ringa sjuksyster på hemmet. Mobilen hade laddat ur sig som vanligt. Ibland undrar jag, vem det är som sitter i min handväska och pratar i min mobil? Jag fick låna telefon och syster svarade att hon stod ute på gården för att skicka iväg en av de boende till akuten. Kunde jag ringa igen om fem minuter? Jag väntade åtta minuter. Mor låg i stolen och undrade vad som hände. Lånade telefonen igen. "Nej, jag har inte hunnit tillbaka än. Kan jag ringa din mobil?" Hon fick numret till tandläkaren och ringde efter ytterligare några minuter och lämnade PK-värdet, som var OK för en tandutdragning. Så blev mor av med tanden till slut och vi kunde åka hem igen.
Idag tuggade hon gladeligen i sig stekt fläsk. Struntade i de bruna bönorna, men det har inte med tandstatusen att göra!
Nu kan det ju tyckas som en bagatell, efter alla förfärliga avslöjandet som gjorts om äldrevården senaste veckan. Men jag bara undrar, hur länge hon skulle ha fått ha sin lösa tand, om inte jag hade lagt märke till den? Hon fick knappt i sig maten och hur ska man upptäcka det, när hon sitter ensam och äter med en vägg mittemot i stället för en medmänniska?
Idag kom äntligen ansökningspapperen om ett annat boende och i morgon fyller vi i och skickar in dem.