Små glädjeämnen

När man blir gammal behövs det ofta inte så mycket för att lysa upp tillvaron. Många gånger är det sånt som vi yngre och friskare tar för givet. Den här veckan började med ett läkarbesök, en ren rutinkontroll på medicinavdelningen på lasarettet. En gamlingarnas tusenmilaservice skulle man kunna säga. Läkaren frågade mor hur hon mådde, och hon svarade lite defensivt, att hon blev ju inte yngre precis. Det höll läkaren med om men påpekade att det gäller ju oss alla. Efter genomgången undersökning av EKG, blodtryck etc.. fick hon beskedet att alla värden var bra, blodtrycket perfekt och att snart 88 år är en aktningsvärd ålder. Just det, aktningsvärd ålder. Det hade ingen sagt förut och det var en helt ny tanke. Inte gammal och skröplig, utan någon som uppnått en aktningsvärd ålder!
När vi åkte därifrån, var det inte tal om att jag skulle hämta bilen på parkeringen, medan hon väntade vid lasarettsentrén. "Den biten kan jag gå själv" sa hon och trotsade det ymniga snöfallet!

På torsdagen bjöds det på kaffe och tårta med underhållning i "Hemmet"s samvarorum. För underhållningen stod "Han" Jansson, en gammal arbetskamrat till mor, som även jobbat som dansbandsmusiker. Det blev ett kärt återseende, och som mors sambo belåtet uttryckte det "han kunde alla gamla slagdängorna"!

Lördag eftermiddag åkte vi och handlade lite mat som komplement till kommunens beige matlådor, och vilken lycka, det fanns skaldjurspaté i kyldisken och tiramisu i frysen!
På det hela blev det en vecka med flera små guldkorn, och nu på onsdag blir det påsklunch i samvarorummet.

Pappersexercis

Mor ringer och säger att nu har det kommit papper som jag nog måste titta på. Nuförtiden tar hon det mesta som det kommer, och funderar inte så mycket på vad som sker runt omkring. Så länge det inte kommer papper, särskilt såna som kommer i fönsterkuvert. Då blir hon helstressad tills jag kommer och befriar henne från dem. Jag förstår henne och tycker också att det är krångligt många gånger att få ordning på papperen. Nu var det brev från försäkringsbolaget som skrev att de hade betalat ut pengar till henne på ett kontonummer som jag inte kände igen. In på bankens hemsida osv.. Kontot var uppsagt för drygt ett år sedan. Ring, ring. Får svar förvånansvärt snabbt. "Vi har ju banksekretess".. "Och jag har en mor på 87 år som inte är så alert längre". Mycket vänlig ung dam lovar att någon ska kolla och återkomma. Det sker verkligen, bara några minuter senare är allt uppklarat, även om jag fortfarande inte kan begripa, varför man skriver att beloppet utbetalas till konto xxx när det i verkligheten betalas till fyra andra konton??
Sen var det brev från banken, med bekräftelse enligt telefonsamtal, på att mor skulle få besök av en banktjänsteman. Undrar hur det samtalet lät, och tur att jag fick se brevet. Ibland öppnar mor dörren ganska lättklädd vid den föreslagna tidpunkten.. Ringde och förklarade att jag har fullmakt, därför att den här kunden inte fixar sina affärer själv, inte ens med en personlig bankman på hembesök.
Tredje brevet var från församlingen angående förlängning av gravrätt. Inte så kul att få vid den åldern, men nu var det ju förfädernas gravar det gällde. Nytt telefonsamtal så var även det avklarat.
Tre brev, relativt snabbt avklarade via internet och några telefonsamtal. Vad jag undrar är hur gör de som inte har anhöriga som kan tolka, förklara, undanröja, fixa osv? Vem hjälper dem? Alla gamlingar borde ha en god, i ordets rätta bemärkelse, man eller kvinna som hjälper till med livets förtretligheter. Då kanske denna goda man eller kvinna också kunde hjälpa till att sortera tvätten, för nu har hemtjänsten krympt en tröja till!

Mat på ålderns höst

I går efter fullgjord handlingstur med mor, gick jag igenom den trave med papper som hon samlat på soffbordet. Själv har hon ingen aning om vad hon ska göra med dem -annonsblad, kontoutdrag och tidningar. Där hittade jag bland mycket annat SPFs tidning Veteranen. Vilken trevlig tidning! Tog med den hem och läste. Där kunde man läsa om Årets seniorvänligaste kommun som utsetts för första gången. Det var Götene som tog hem utmärkelsen 2009. Det fanns flera anledningar till detta, men det jag fastnade för var maten på äldreboendet. Den lagades på plats och ibland med hjälp av de boende, allt efter förmåga och intresse.
Då kommer jag naturligtvis att tänka på mor och sambon och deras uppvärmda låda. Suck! Sen börjar jag tänka på innehållet i lådorna - tre dagar, minst, i veckan är det någonting med gräddsås och kokt potatis ackompanjerat av kokta morötter och svårfångade ärtor. En dag i veckan soppa med pannkaka eller risgrynspudding, fisk med kokt potatis. En gång på fem veckor vankas det ris och två gånger makaroner. Det är väl få saker som blir så trist av att värmas i micro som kokt potatis? Dubbelt suck!
Samtidigt som man lade ner två pensionärsrestauranger av kostnadsskäl, drev man ett projekt "Matlust ger Livslust". Där konstaterade man bl.a. att om man serverade gamlingarna s.k. Pajalagröt till frukost kunde man minska ner på laxermedel. Någon som hört talas om grönsaker eller rotfrukter? Mustiga grytor med rotfrukter, rotfruktsgratänger, rotmos, fullkornsris? Tomatbaserade såser i stället för dessa eviga gräddsåser?
Mor är en ganska berest person precis som många av hennes jämngamla är nuförtiden. Hon är en stor vän av medelhavsmat och hon har alltid varit pigg på att prova på nya rätter. Det är hon inte ensam om. Så snälla rara - någonting annat än gräddsås med kokt potatis någon gång. Snälla?

Slut på parkeringeländet?

Ja, man kan ju alltid hoppas! Idag träffades vi på gården utanför "hemmet", vd för det kommunala bostadsbolaget och jag. Mycket lägligt passerade då en anhörig som drabbats av böter när hon röjde ur moderns dödsbo, så hon fick också lufta sitt missnöje.
Att byta ut p-automaterna mot p-skiva och tidsbegränsning var ingen bra lösning tydligen. P-bolaget kollar parkeringen och tar hand om pengarna. Det låter ju inte som någon lysande affär när man vet hur dyrt det är med kontanthantering, särskilt mynt. De lever förmodligen på böterna och det inbjuder naturligtvis inte till att hellre fria än fälla.
Lösningen på parkeringseländet blir att man skyltar "lastzon" på en annan del av gården och, så snart det blir barmark, målar dit en p-ruta med plats för bil med släp. Vi får väl se hur det blir.. Jag tänker i alla fall göra en stor skylt att lägga i vindrutan med texten: Ilastning av åldrig moder pågår - det kan ta tid!

Tillbakablick

Innan flytten till "hemmet" hade jag tjatat i flera år om att sälja villan och flytta. Till att börja med till en vanlig lägenhet, men när det stadiet var passerat till ett äldreboende. Mamma var trött på villan men sambon stretade emot. Det var ju så fint och bekvämt där. Tacka för det när mamma passade upp hela tiden. Att hon inte orkade längre vägrade han att inse. Visst hade de kunnat få hemtjänst där, men huset låg undanskymt på en återvändsgata med en ödetomt emellan dem och närmaste granne.

De blev utsatta för busstreck eller vandalisering, vad man nu ska kalla det, vid flera tillfällen. Brevlådan fullproppad med snö på vintern och kogödsel på sommaren, soptunnan placerad utanför ytterdörren en gång, nedslängd i en brant slänt en annan, en liten trädgårdsstaty först stulen och sedan återlämnad i smådelar.
Yttertrappan var brant och för hög för en ramp. Men de skulle bo kvar där.

Så en natt ringer telefonen och en polis berättar att det varit inbrottsförsök i huset. En granne som varit ute och rastat sin hund hade skrämt bort tjuvarna som tur var.De hade slagit sönder treglasfönstret i ytterdörren och låst upp den, men inte fått loss säkerhetskedjan - ännu. Gamlingarna sov gott hela tiden!
I polisrapporten kunde man läsa "Den 15 februari kl. 23.21 ringer anmälare/vittne NN till polisen... Polispatrullen kommer till platsen den 16 februari kl. 01.15. Varken anmälare eller gärningsmän är då kvar på platsen."

Nu hade jag definitivt fått nog! Fick både mamma och sambon att skriva under ansökan om särskilt boende. Efter besök av kommunens biståndshandläggare gick det fort och de blev anvisade den lägenhet de nu bor i. Sambon skulle inte följa med och titta på lägenheten, men då var jag stentuff och tog hans rullator. Utpressning, men jag var desperat. Så gick den försommaren med flytt, försäljning av huset, hundra vändor till tippen osv. Men nu har de bott på "hemmet" i ett och ett halvt år och trivs bra och känner sig trygga.

Så här efteråt tänker jag, att om jag hade varit lika målinriktad och fokuserad när det gällde mitt lilla handelsbolag så hade det varit börsnoterat nu!

Det kanske lönar sig att klaga?

Nu efter 10 dagar har jag fått svar från vd på det kommunala bostadsbolaget.Vi ska träffas på plats utanför "hemmet" på måndag och titta på hur parkeringseländet ska kunna lösas. Inte dåligt! Han var också mycket bekymrad över mina p-böter och höll med om att det inte ska kosta pengar att hjälpa sina gamlingar. Heder åt en sådan man!
I går var vi ut och handlade mor och jag. Hon ville följa med trots det något moddiga och rullatorovänliga väglaget. Som tur var hade jag kollat bakluckan på bilen innan avfärd. Fastfrusen igen men lite våld löser ju det mesta. Undrar om det är någon lack kvar på bilen i vår? Andrahandsvärde kan vi bara glömma.
I affären träffade mor ett par gamla bekanta som jag inte är alldeles säker på att hon kände igen. Det verkar inte spela så stor roll, det är uppiggande vilket som.
Det var dags att fylla på drickaförrådet så vi köpte en back, och då är det ju bra med rullator. Tillbaka vid "hemmet" baxade jag mor, rullator, drickaback och tre matkassar mot entrén. Där stod det upp en kant på ca tre cm i skarven mellan gårdens asfalt och entréns betongplatta. Det var nog för att det skulle bli tvärstopp och drickabacken for i backen. Då var det ju tur att snöröjningen inte var perfekt - alla flaskor höll!
På väg ut igen efter uppackning av alla inköp, träffade jag en annan "panterdotter" som berättade att hennes mor just gått bort. Hon tyckte det var jobbigt med alla minnessaker som skulle tas om hand och göras av med någonstans. Vi var överens om att det stora jobbet var ju ändå klart i och med att mamman flyttat från villa till servicehem. Fast det är ju de finaste och käraste sakerna som blir kvar till sist....

Parkeringselände, den spännande fortsättningen...

Så var det dags för inköp igen då. Idag tänkte jag vara laglydig och lade motvilligt en blank och fin femkrona i p-automaten som glupskt svalde den, men totalt vägrade att markera p-tid. OK, jag ringer väl och felanmäler. Ring, ring - for english press one - för felanmälan tryck två - för att vi ska veta var automaten är belägen tryck ortens riktnummer -tur att jag inte var på resa, vem vet riktnumret till en p-plats? Nu klarade jag ju det, men sen var det stopp - tryck in automatens nummer. Jag kunde omöjligt hitta något nummer. Kanske på baksidan men jag ville inte forcera en häck, ölandstok tror jag, gömd i en snödriva. Nu har jag mailat in en felanmälan och bak i huvudet mal en fundering - den jäkla automaten kanske inte funkade i måndags heller när jag fick böter..... Det lär jag aldrig få veta.
Något svar på mitt mina mail till ansvariga politiker och tjänstemän har det inte kommit än, men det är ju bara torsdag.
När jag väl kom upp till mamma var kylskåpet ganska välfyllt, så någon inköpstur behövdes inte i dag. Plockade undan ljusstakar och tog in granens ljusslinga från balkongen. Hade tänkt dumpa granen från balkongen, men avstod p.g.a. en halvmeter snö på marken nedanför. Det får bli sekatör och sopsäck i stället. Mamma hade gärna behållt julbelysningarna ett tag till, men sambon tror att det är lag på att allt ska bort tjugondag knut, så vi gav oss för husfridens skull.