Mot ljusare tider?

Nu har det gått nästan fyra veckor sedan vi var på minnesutredning, lilla mor och jag. Efter två veckor ringde jag och frågade minnessjuksköterskan om mor fått en demensdiagnos nu. Jodå, det hade hon och den hade skickats till handläggaren av demensboende ett par dagar tidigare. Jag väntade ytterligare en vecka, kollade mors post efter en kallelse till samtal och sen ringde jag handläggaren och frågade om hon fått diagnosen. Jo, det hade hon och vi bestämde en tid direkt. Det gäller att ligga på.... Nu är det bara två veckor kvar tills vi ska träffas.
Det har hänt ett par gånger att jag kommit och hälsat på vid tvåtiden på eftermiddagen och mor har setat i morgonrocken vid en intorkad frukost. Jag har pratat med personalen och de har gjort vad de har kunnat. De har tittat in vid åtta, tio, elva etc. men om mor är trött eller inte har lust, så får hon göra som hon vill. "Självbestämmande". Jag är så trött på det ordet och hur det används inom äldrevården.
Ett halvår innan mors sambo dog köpte han en stor platt-tv. Han lyckades på något sätt få upp den på ett rangligt litet satsbord. Där fick den inte stå, så jag fick åka och köpa en bänk att ställa den på. När sambon sen blev riktigt dålig och orolig, fick man inte sätta grindar på sängen mot hans vilja. Då slog "självbestämmandet" till. Det är alltså OK att trilla ur sängen, men inte att få en tv över sig. Var finns logiken?
Vart vill jag komma? Jo, jag vill att man ska använda sunt förnuft i stället och låta pigga gamlingar bestämma så mycket de orkar, men när man inte har hungerkänslor längre och har tappat tidsbegreppet, då tar man över och skapar fasta rutiner. För hundrade gången undrar jag, vad som skulle hända, om vi behandlade våra barn på samma sätt? Låta dem sitta ensamma i timmar med intorkad youghurt framför sig, utan att ens försöka få dem att äta? Jag vill att man ska inse att det gamla uttrycket "att gå i barndom" ofta är relevant. Till sist är det kanske så, att det enda jag vill, är att mor ska få flytta till ett boende där de har resurserna att ta hand om henne på ett värdigt sätt.

Minnesutredning

Idag var vi på minnesutredning, mor och jag. Hemtjänsten hade fått upp mor i tid, så hon satt och åt frukost när jag kom vid niotiden. Med tio minuter till godo var vi på plats på vårdcentralen. Då hade mor frågat fyra gånger vart vi skulle. Minnessjuksköterskan inledde det hela med att fråga mor, hur hon hade det med minnet. "Vilket minne?", undrade mor och i den stilen fortsatte undersökningen. Jag fick fylla i ett papper om hur jag tyckte att mor förändrats sedan förra utredningen. Det blev många kryss i rutan "Mycket sämre". Jag hade med mig ett papper också, där jag skrivit ner lite mer om mors dagsform.
Nu ska en läkare ta del av undersökningen och sen träffa mor för en bedömning. Som tur är samma läkare som brukar gå ronden på hemmet en gång i veckan. Han kommer hem till mor och sjuksyster på hemmet kan vara med. Det känns bra, även om jag knappast tvivlar på att hon får en demensdiagnos nu. Sen är det bara att hålla tummarna att det finns en plats snart, och på det boende där jag helst vill ha henne. Det som ligger centralt och nära så jag kan hälsa på ofta. Det är en enplanslänga runt en kringbyggd (rymningssäker) trädgård. Åtta gamlingar på varje avdelning med egen matsal. Byggt 2005 så det är reltivt nytt och fräscht och byggt just för ändamålet.
Som jag skrivit tidigare, tyckte jag det var konstigt att det inte räckte med personalens utlåtande huruvida mor var dement eller inte. Men med tanke på den senare tidens skriverier om vinstmaximering m.m. inser jag att det kunde finnas en risk för exportdiagnoser på jobbiga gamlingar. Vi kanske ska vara tacksamma för strikta regler?
Håll tummarna nu!