Betala räkningar

Betala räkningar är inte det lättaste när man kommit upp i åren och tekniken sprungit ifrån en för länge sedan. Har man dessutom glömt bort hur man fyller i en betalorder och lägger den i ett brunt kuvert, då är det helt kört. I synnerhet om man också glömt bort att det finns räkningar överhuvudtaget. Nu finns det som tur är autogiro och det har jag ordnat åt lilla mor på alla kända betalningar. Just det, kända betalningar. Det är när det dyker upp något oväntat som det blir problem. Om t.ex. syster på hemmet tar prover eller distriktsläkaren gör hembesök, så genererar det så småningom en faktura. Den hamnar numera bland reklamen som samlas i en hög på ett bord. För inte så långt tillbaka ringde mor emellanåt och bad mig komma förbi, för hon hade fått några "papper" som jag måste titta på. Det slutade hon plötsligt med och det resulterade i ett krav från Intrum Justitia som jag hittade så småningom. Jag betalade fakturan och ringde sen landstingets ekonomiavdelning och bad dem skicka en blankett för autogiro. Frid och fröjd. Trodde jag! Idag rotade jag igenom reklamhögen på jakt efter nämnda blankett. Hittade den, men också ett brev från kronofogden daterat samma dag som jag betalade fakturan, tydligen någon dag för sent. Nu hade den ursprungliga skulden på 60 kronor stigit till 860 kronor. Lilla mor fick skriva under delgivningskvitto och autogiromedgivande, jag betalade kravet så nu ska väl allt vara lugnt.
MEN - hur gör alla förvirrade gamlingar som inte har en anhörig som hjälper dem? Vem upptäcker att det finns obetalda räkningar (förutom fodringsägaren) och hur beter sig delgivningsmannen när han kommer hem till en förvirrad åldring? Hur, hur, hur?
Jag fattar inte hur det går till. Kan någon förklara?

Ont i ryggen

Lilla mor har ont i ryggen, ordentligt ont. När det inte ville ge sig efter en vecka med Panodil, tyckte sjuksyster på hemmet att jag skulle försöka få en akuttid på vårdcentralen. Detta var i måndags och mor kunde få en tid på ronden på hemmet på onsdagen, men syster tyckte vi skulle försöka få en tid direkt. Jag ringer upp och förklarar att jag ringer för min mors räkning och rabblar upp personnumret. "Om patienten är myndig vill vi nog helst prata med henne själv" fick jag till svar!!?? Vad var nu detta? Om kvinnan hade tittat i mors papper hade hon ju sett både att mor är patient på minnesmottagningen och att jag står som närmast anhörig! "OK, du kan ju försöka", svarade jag och lämnade över luren. Nu följde ett något förvirrat samtal. Mor hade inte en aning om vem hon pratade med, hur länge hon haft ont, vad hon tagit mot smärtan etc... Jag tog över luren och fick beskedet att det inte fanns några akuttider före onsdagen, då det ju skulle komma en läkare till hemmet. Pratade med syster på hemmet som blev något förvånad. Hon hade aldrig hört talas om något liknande och lovade att ringa själv nästa morgon. Då gick det bra, kanske för att det var en kollega denna gången. Vi fick komma direkt på förmiddagen och doktorn konstaterade att det var muskelfästena på ryggen som var inflammerade. Detta beroende på att det inte finns några muskler kvar knappt!
Då får man välja på pest eller kolera - fortsätta att ha ont eller äta Tramadol och försvinna ännu längre in i dimmorna. Huvudsaken är ju ändå att hon inte har ont, och hon verkar inte själv må dåligt av att vara förvirrad. En remiss till sjukgymnastik skulle hon också få och med lite tur vattengympa. Det skulle vara en riktig höjdare!

Insnöat parkeringselände

Den som följt den här bloggen från början, vet att det hela började med att jag fick p-böter när jag skulle hjälpa lilla mor att handla. Så småningom fick jag vd för det kommunala bostadsföretaget som är hyresvärd för "hemmet" att lova en lastzon för det ändamålet.
Nu äntligen har den enorma snödriva som blockerat den tilltänkta zonen smält, så nu är det fritt fram att måla på asfalten och sätta upp en skylt. Jag skickade just ett mail till vd:n så att han får något kul att börja arbetsveckan med! I fredags berättade personalen på hemmet att parkeringsföretaget bötfällt anhöriga, trots att personalen vädjat och förklarat att det tar tid att få med sig gamlingarna ut. Sex minuter har man på sig, sen lappas bilen. Men har man ett system som går ut på att parkeringsbolaget ska leva på böterna de driver in, så är det inte så svårt att förstå varför det blir som det blir.

Mors sambo som är 93 år tillbringar hela sin vakna tid med att titta på TV, som säkert de flesta av hans jämnåriga gör. I fredags hängde fjärrkontrollen upp sig, och ljudet gick bara på högsta volym. Nog för att han brukar ha högt ljud på, men nu tyckte även han att det var outhärdligt högt. Jag provade med nya batterier men så enkelt var det inte. Med bävan funderade jag på hur lång tid det kan ta att köpa ny TV, få den hemkörd och alla inställningar gjorda??
Jag tog i alla fall fjärrkontrollen med mig till en liten firma som brukar kunna fixa det mesta inom radio och TV. Reparatören provtryckte lite, tog isär kontrollen och konstaterade att den var kladdig! Det hade nog fikats och zappats samtidigt ett antal gånger med 93-åriga darriga händer. Det tog några minuter att fixa, så jag hann in en sväng på Hemköp under tiden och där hittade jag lammracks. Helgen var räddad för mor och sambon och jag fick också min belöning!

Mera brunsås...

Vi var och handlade idag, mor och jag. Lite komplettering till kommunens beige matlådor. Jag förstår att hon dyker ner på Findus och Dafgårds frysta färdigrätter och deras färgranna förpackningar. När vi kom tillbaka hittade jag nästa månads matsedel från Dala måltidsservice. De planerar tydligen ett storkok med svampsås i månadsskiftet maj-juni! Tre dagar av sju serveras svampsås och två dagar gräddsås vilket jag misstänker är samma sås men utan svamp.
Tur att det finns andra glädjeämnen! Mor är sedan en vecka tillbaka nypermanentad och vårekiperad och på balkongen står en kruka med påskliljor och penséer. Dynorna till stolarna på balkongen är hämtade från förrådet, och en och annan dag går det att sitta där i solen en stund.

Panik på hemmet

Här satt jag i lugn och ro på altanen i solen och läste en bra deckare. Då ringer telefonen. Det är mors sambo - Nu måste du komma hit och hjälpa henne handla. Det är slut på allting! Jag pratade med mor och undrade om det var möjligt, vi laddade ju upp ganska bra före helgen. Jo, det är väl lite fattigt, svarade hon. Då var det bara att åka dit och se med egna ögon. Elände och katastrof, kaffebrödet var slut. Sambon hade serverats kex med ost till eftermiddagskaffet! Jag lyckades faktiskt avhålla mig från att påpeka att det var ju ett bra mycket nyttigare alternativ. Stuvade in mor och rullatorn i bilen och åkte till ICA och köpte bullar, ambrosiakaka och syltkringlor. Vi passade på att fylla på det mesta, så nu ska det väl vara lugnt några dagar, och lilla mor fick en extra utflykt i solen.

Små glädjeämnen

När man blir gammal behövs det ofta inte så mycket för att lysa upp tillvaron. Många gånger är det sånt som vi yngre och friskare tar för givet. Den här veckan började med ett läkarbesök, en ren rutinkontroll på medicinavdelningen på lasarettet. En gamlingarnas tusenmilaservice skulle man kunna säga. Läkaren frågade mor hur hon mådde, och hon svarade lite defensivt, att hon blev ju inte yngre precis. Det höll läkaren med om men påpekade att det gäller ju oss alla. Efter genomgången undersökning av EKG, blodtryck etc.. fick hon beskedet att alla värden var bra, blodtrycket perfekt och att snart 88 år är en aktningsvärd ålder. Just det, aktningsvärd ålder. Det hade ingen sagt förut och det var en helt ny tanke. Inte gammal och skröplig, utan någon som uppnått en aktningsvärd ålder!
När vi åkte därifrån, var det inte tal om att jag skulle hämta bilen på parkeringen, medan hon väntade vid lasarettsentrén. "Den biten kan jag gå själv" sa hon och trotsade det ymniga snöfallet!

På torsdagen bjöds det på kaffe och tårta med underhållning i "Hemmet"s samvarorum. För underhållningen stod "Han" Jansson, en gammal arbetskamrat till mor, som även jobbat som dansbandsmusiker. Det blev ett kärt återseende, och som mors sambo belåtet uttryckte det "han kunde alla gamla slagdängorna"!

Lördag eftermiddag åkte vi och handlade lite mat som komplement till kommunens beige matlådor, och vilken lycka, det fanns skaldjurspaté i kyldisken och tiramisu i frysen!
På det hela blev det en vecka med flera små guldkorn, och nu på onsdag blir det påsklunch i samvarorummet.

Pappersexercis

Mor ringer och säger att nu har det kommit papper som jag nog måste titta på. Nuförtiden tar hon det mesta som det kommer, och funderar inte så mycket på vad som sker runt omkring. Så länge det inte kommer papper, särskilt såna som kommer i fönsterkuvert. Då blir hon helstressad tills jag kommer och befriar henne från dem. Jag förstår henne och tycker också att det är krångligt många gånger att få ordning på papperen. Nu var det brev från försäkringsbolaget som skrev att de hade betalat ut pengar till henne på ett kontonummer som jag inte kände igen. In på bankens hemsida osv.. Kontot var uppsagt för drygt ett år sedan. Ring, ring. Får svar förvånansvärt snabbt. "Vi har ju banksekretess".. "Och jag har en mor på 87 år som inte är så alert längre". Mycket vänlig ung dam lovar att någon ska kolla och återkomma. Det sker verkligen, bara några minuter senare är allt uppklarat, även om jag fortfarande inte kan begripa, varför man skriver att beloppet utbetalas till konto xxx när det i verkligheten betalas till fyra andra konton??
Sen var det brev från banken, med bekräftelse enligt telefonsamtal, på att mor skulle få besök av en banktjänsteman. Undrar hur det samtalet lät, och tur att jag fick se brevet. Ibland öppnar mor dörren ganska lättklädd vid den föreslagna tidpunkten.. Ringde och förklarade att jag har fullmakt, därför att den här kunden inte fixar sina affärer själv, inte ens med en personlig bankman på hembesök.
Tredje brevet var från församlingen angående förlängning av gravrätt. Inte så kul att få vid den åldern, men nu var det ju förfädernas gravar det gällde. Nytt telefonsamtal så var även det avklarat.
Tre brev, relativt snabbt avklarade via internet och några telefonsamtal. Vad jag undrar är hur gör de som inte har anhöriga som kan tolka, förklara, undanröja, fixa osv? Vem hjälper dem? Alla gamlingar borde ha en god, i ordets rätta bemärkelse, man eller kvinna som hjälper till med livets förtretligheter. Då kanske denna goda man eller kvinna också kunde hjälpa till att sortera tvätten, för nu har hemtjänsten krympt en tröja till!

Mat på ålderns höst

I går efter fullgjord handlingstur med mor, gick jag igenom den trave med papper som hon samlat på soffbordet. Själv har hon ingen aning om vad hon ska göra med dem -annonsblad, kontoutdrag och tidningar. Där hittade jag bland mycket annat SPFs tidning Veteranen. Vilken trevlig tidning! Tog med den hem och läste. Där kunde man läsa om Årets seniorvänligaste kommun som utsetts för första gången. Det var Götene som tog hem utmärkelsen 2009. Det fanns flera anledningar till detta, men det jag fastnade för var maten på äldreboendet. Den lagades på plats och ibland med hjälp av de boende, allt efter förmåga och intresse.
Då kommer jag naturligtvis att tänka på mor och sambon och deras uppvärmda låda. Suck! Sen börjar jag tänka på innehållet i lådorna - tre dagar, minst, i veckan är det någonting med gräddsås och kokt potatis ackompanjerat av kokta morötter och svårfångade ärtor. En dag i veckan soppa med pannkaka eller risgrynspudding, fisk med kokt potatis. En gång på fem veckor vankas det ris och två gånger makaroner. Det är väl få saker som blir så trist av att värmas i micro som kokt potatis? Dubbelt suck!
Samtidigt som man lade ner två pensionärsrestauranger av kostnadsskäl, drev man ett projekt "Matlust ger Livslust". Där konstaterade man bl.a. att om man serverade gamlingarna s.k. Pajalagröt till frukost kunde man minska ner på laxermedel. Någon som hört talas om grönsaker eller rotfrukter? Mustiga grytor med rotfrukter, rotfruktsgratänger, rotmos, fullkornsris? Tomatbaserade såser i stället för dessa eviga gräddsåser?
Mor är en ganska berest person precis som många av hennes jämngamla är nuförtiden. Hon är en stor vän av medelhavsmat och hon har alltid varit pigg på att prova på nya rätter. Det är hon inte ensam om. Så snälla rara - någonting annat än gräddsås med kokt potatis någon gång. Snälla?

Slut på parkeringeländet?

Ja, man kan ju alltid hoppas! Idag träffades vi på gården utanför "hemmet", vd för det kommunala bostadsbolaget och jag. Mycket lägligt passerade då en anhörig som drabbats av böter när hon röjde ur moderns dödsbo, så hon fick också lufta sitt missnöje.
Att byta ut p-automaterna mot p-skiva och tidsbegränsning var ingen bra lösning tydligen. P-bolaget kollar parkeringen och tar hand om pengarna. Det låter ju inte som någon lysande affär när man vet hur dyrt det är med kontanthantering, särskilt mynt. De lever förmodligen på böterna och det inbjuder naturligtvis inte till att hellre fria än fälla.
Lösningen på parkeringseländet blir att man skyltar "lastzon" på en annan del av gården och, så snart det blir barmark, målar dit en p-ruta med plats för bil med släp. Vi får väl se hur det blir.. Jag tänker i alla fall göra en stor skylt att lägga i vindrutan med texten: Ilastning av åldrig moder pågår - det kan ta tid!

Tillbakablick

Innan flytten till "hemmet" hade jag tjatat i flera år om att sälja villan och flytta. Till att börja med till en vanlig lägenhet, men när det stadiet var passerat till ett äldreboende. Mamma var trött på villan men sambon stretade emot. Det var ju så fint och bekvämt där. Tacka för det när mamma passade upp hela tiden. Att hon inte orkade längre vägrade han att inse. Visst hade de kunnat få hemtjänst där, men huset låg undanskymt på en återvändsgata med en ödetomt emellan dem och närmaste granne.

De blev utsatta för busstreck eller vandalisering, vad man nu ska kalla det, vid flera tillfällen. Brevlådan fullproppad med snö på vintern och kogödsel på sommaren, soptunnan placerad utanför ytterdörren en gång, nedslängd i en brant slänt en annan, en liten trädgårdsstaty först stulen och sedan återlämnad i smådelar.
Yttertrappan var brant och för hög för en ramp. Men de skulle bo kvar där.

Så en natt ringer telefonen och en polis berättar att det varit inbrottsförsök i huset. En granne som varit ute och rastat sin hund hade skrämt bort tjuvarna som tur var.De hade slagit sönder treglasfönstret i ytterdörren och låst upp den, men inte fått loss säkerhetskedjan - ännu. Gamlingarna sov gott hela tiden!
I polisrapporten kunde man läsa "Den 15 februari kl. 23.21 ringer anmälare/vittne NN till polisen... Polispatrullen kommer till platsen den 16 februari kl. 01.15. Varken anmälare eller gärningsmän är då kvar på platsen."

Nu hade jag definitivt fått nog! Fick både mamma och sambon att skriva under ansökan om särskilt boende. Efter besök av kommunens biståndshandläggare gick det fort och de blev anvisade den lägenhet de nu bor i. Sambon skulle inte följa med och titta på lägenheten, men då var jag stentuff och tog hans rullator. Utpressning, men jag var desperat. Så gick den försommaren med flytt, försäljning av huset, hundra vändor till tippen osv. Men nu har de bott på "hemmet" i ett och ett halvt år och trivs bra och känner sig trygga.

Så här efteråt tänker jag, att om jag hade varit lika målinriktad och fokuserad när det gällde mitt lilla handelsbolag så hade det varit börsnoterat nu!

Det kanske lönar sig att klaga?

Nu efter 10 dagar har jag fått svar från vd på det kommunala bostadsbolaget.Vi ska träffas på plats utanför "hemmet" på måndag och titta på hur parkeringseländet ska kunna lösas. Inte dåligt! Han var också mycket bekymrad över mina p-böter och höll med om att det inte ska kosta pengar att hjälpa sina gamlingar. Heder åt en sådan man!
I går var vi ut och handlade mor och jag. Hon ville följa med trots det något moddiga och rullatorovänliga väglaget. Som tur var hade jag kollat bakluckan på bilen innan avfärd. Fastfrusen igen men lite våld löser ju det mesta. Undrar om det är någon lack kvar på bilen i vår? Andrahandsvärde kan vi bara glömma.
I affären träffade mor ett par gamla bekanta som jag inte är alldeles säker på att hon kände igen. Det verkar inte spela så stor roll, det är uppiggande vilket som.
Det var dags att fylla på drickaförrådet så vi köpte en back, och då är det ju bra med rullator. Tillbaka vid "hemmet" baxade jag mor, rullator, drickaback och tre matkassar mot entrén. Där stod det upp en kant på ca tre cm i skarven mellan gårdens asfalt och entréns betongplatta. Det var nog för att det skulle bli tvärstopp och drickabacken for i backen. Då var det ju tur att snöröjningen inte var perfekt - alla flaskor höll!
På väg ut igen efter uppackning av alla inköp, träffade jag en annan "panterdotter" som berättade att hennes mor just gått bort. Hon tyckte det var jobbigt med alla minnessaker som skulle tas om hand och göras av med någonstans. Vi var överens om att det stora jobbet var ju ändå klart i och med att mamman flyttat från villa till servicehem. Fast det är ju de finaste och käraste sakerna som blir kvar till sist....

Parkeringselände, den spännande fortsättningen...

Så var det dags för inköp igen då. Idag tänkte jag vara laglydig och lade motvilligt en blank och fin femkrona i p-automaten som glupskt svalde den, men totalt vägrade att markera p-tid. OK, jag ringer väl och felanmäler. Ring, ring - for english press one - för felanmälan tryck två - för att vi ska veta var automaten är belägen tryck ortens riktnummer -tur att jag inte var på resa, vem vet riktnumret till en p-plats? Nu klarade jag ju det, men sen var det stopp - tryck in automatens nummer. Jag kunde omöjligt hitta något nummer. Kanske på baksidan men jag ville inte forcera en häck, ölandstok tror jag, gömd i en snödriva. Nu har jag mailat in en felanmälan och bak i huvudet mal en fundering - den jäkla automaten kanske inte funkade i måndags heller när jag fick böter..... Det lär jag aldrig få veta.
Något svar på mitt mina mail till ansvariga politiker och tjänstemän har det inte kommit än, men det är ju bara torsdag.
När jag väl kom upp till mamma var kylskåpet ganska välfyllt, så någon inköpstur behövdes inte i dag. Plockade undan ljusstakar och tog in granens ljusslinga från balkongen. Hade tänkt dumpa granen från balkongen, men avstod p.g.a. en halvmeter snö på marken nedanför. Det får bli sekatör och sopsäck i stället. Mamma hade gärna behållt julbelysningarna ett tag till, men sambon tror att det är lag på att allt ska bort tjugondag knut, så vi gav oss för husfridens skull.

Vart tar alla kläder vägen?

När mamma går omkring i sommarklänning mitt i vintern går jag en rond och kollar garderoberna. Då hittar jag ofta ett par av hennes långbyxor i sambons garderob, mjukisbyxor bland jumprarna osv.. Hemtjänsten tvättar och mamma plockar in så gott hon kan. En del plagg dyker aldrig upp igen. Kanske händer det missöden i tvätten, vissa tecken tyder på att allt går i 60 grader? En lammullskofta, numera lagom till barnbarnsbarnet 5 år, tyder på det. Jag har förståelse för det. Det kan inte vara någon höjdare att sortera kläderna till inkontinenta vårdtagare... Sen är det ju det här med tiden också och en del tvättetiketter är ju urtvättade sen tidigare. Så nu laddar vi för en ny vår-outfit som klarar 60 grader!

Parkeringselände

I dag hände det som jag nog har varit beredd på ett tag - fick p-böter 350 kr medan jag hämtade mamma för att göra matinköp tillsammans. Det finns två avgiftsbelagda p-platser på gården. Enligt p-lappen hade bilen observerats i sju minuter innan den lappades. Hur lång tid har man på sig? Det är inte alltid mamma är påklädd när jag kommer, trots påminnelse kvällen före. Sen ska vi titta igenom vad som behöver handlas. Det klarar hon inte själv. Sen är det rullatorfärd ner till bilen, in med mamma i bilen, fälla ihop rullatorn och in med den också. (om inte bakluckan frusit fast, vilket har hänt). DÅ sitter det en lapp på rutan!!

Ska man betala för att hjälpa sin gamla mamma? Minst 2x2 ggr i veckan x 52.
Parkera på gata utanför? Där är alltid fullt - där parkerar personalen på servicehemmet, personalen på ett närliggande kommunalt förvaltningshus samt anställda på småföretag i kvarteret.
Låta hemtjänsten sköta inköpen? De har tillräckligt som det är. Dessutom behöver mamma de här utflykterna.
Nu har jag mailat ansvariga politiker och tjänstemän och föreslagit skrotning av p-automaterna och införande av p-skiva och entimmesparkering. Fortsättning lär följa..

Livet på hemmet som det ter sig från utsidan.

För ett och ett halvt år sedan flyttade min mamma, 87 år med sambo 92 år, äntligen in på "hemmet". De fick en fin servicelägenhet, ljus och rymlig, med hemtjänst och sjuksyster i huset. Ett samvarorum för gemensam fika, bingo mm finns i huset. Restaurangen några hus bort lades dock ner för ett par år sedan av besparingsskäl, så nu sitter de där och delar på en matlåda från kommunen (koka-kyl) till lunch och en låda från Findus eller Dafgårds till kvällen. I samma veva som restaurangen lades ned drev man ett projekt för 1,5 - 2 miljoner kr som handlade om matlust på äldre dar. Hå hå ja ja. Men det var ju "gratis" för det hade man fått EU bidrag till. Dubbelt hå hå ja ja...
Alla som inte redan skrivit på Camillas matuppror gör det NU! www.camillasmatuppror.se