Larmet går!

I dag ringde sjuksyster på hemmet och berättade att mor hade ramlat omkull. Det hade gått bra och hon hade inte ont någonstans. Skönt det! Det är naturligtvis inte bra att mor går och trillar, men nu var det skönt att höra att hon tryckt på larmet för att få hjälp. Jag var inte säker på att hon skulle komma ihåg det när det behövdes. Förut var det alltid sambon som larmade när det behövdes och lite drygt det. Han har ju larmat klart nu och då är det lugnt att veta att mor klarar det själv.

Härom dagen när jag kom för att hälsa på var hon borta. Dörren var olåst. Handväskan stod mitt på soffbordet med plånboken i. Ytterkläderna hängde på sin plats i hallen, så jag blev inte så orolig. Jag kollade i samvarorummet två trappor ned och där satt hon och fikade och hade trevligt. Det var bara att gilla läget och ta en kopp själv. Jag höll väl en liten predikan sen om nyttan av att låsa dörren och att ta handväskan med sig. Att det skulle fastna hade jag inte så stora förhoppningar om, utan tänkte att det var viktigare att hon sökte sällskap. Skulle det råka komma någon oärlig person just då, så skulle han inte hitta mycket av värde. Det skulle vara sambons nyinköpta 42 tums platt-tv då, hur nu någon skulle få den förbi hemtjänsten! Hon har varit ner några gånger till sedan dess och fikat med de andra tanterna. Dörren låst och handväskan med! Tanterna är snälla och svarar tålmodigt när mor frågar för tredje gången vad de stickar för något. Dåligt närminne är väl inte direkt obekant för någon av dem.

Livet går verkligen vidare..

Det har gått mer än tre veckor sedan mors sambo dog och det är mer än tre veckor kvar till begravningen. Visst är det märkligt hur vi prioriterar och planerar. Livet ska gå vidare och inte alltför mycket störas av döden. Begravningar ska ske på kontorstid, inte på helger när kanske många fler kunde vara med och hedra den bortgångne. I princip alltså. Nu är det väl inte så många kvar som yrkesarbetar, som skulle vilja komma och hedra någon som var 93 år vid frånfället..
Efter tre veckor hämtade de specialsängen som sambon hade sista tiden, så nu har vi möblerat om sovrummet och nu känner mor att det är hennes rum. Vi flyttade in öronlappsfåtöljen som varit mormors tidigare och på något sätt fick det mor att förstå att hon får bo kvar i den här lägenheten. Hon har ju trott att den är för stor för en person, men nu verkar hon lugn på den punkten.
Vi har njutit av vårsolen de här senaste dagarna, mor och jag. Tagit kaffebrickan med oss och suttit på en bänk i solen och njutit. Snart har gårdsplanen tinat fram och det blir dags att påminna vd:n för det kommunala bostadsbolaget om att han lovat mig en lastzon så man inte får p-böter efter sex minuter. Det är bara två år det löftet, så nu börjar jag bli riktigt taggad! Under tiden tänker jag inte berätta, att en av p-automaterna är trasig, så man kan stå 12 timmar för en krona! Motiveringen till att ha automater var ju att få cirkulation på p-platsen...
En av de personer som passerade medan vi satt och njöt i vårsolen var husets vaktmästare. Jag undrade om hon inte kunde ändra namnskylten på lägenheten och ta bort sambons namn. Nej, då måste vi besöka det kommunala bostadsbolagets bobutik och skriva om hyreskontraktet. Jag vet inte vilken gång i ordningen som jag undrar, hur gör gamlingar som inte har anhöriga som hjälper dem??