Livet går vidare

I fredags dog mors sambo lugnt och stilla hemma på hemmet med mor och två av sina tre barn närvarande. Den dotter som inte var där, hade träffat honom helgen före och hon kunde då prata med honom och få lite gensvar.
Det har varit lärorika dagar. Jag har lärt mig mycket om palliativ vård. Personalen har varit helt underbar och har på ett så fint sätt hela tiden berättat vad som händer, varför de gör si eller så. Sista två nätterna vakade personalen och höll också ett öga på mor. Det var helt rätt att flytta henne till ett eget rum. Personalen satt och vakade på andra sidan en skjutdörr och hörde hur hon snusade lugnt hela nätterna i stället för att bli väckt en gång i timmen som nätterna före. Nu var hon utvilad när hon behövde vara det. Hon förstår att hon är ensam nu och har inte undrat över var sambon är. Det verkar hon ha helt klart för sig.
Idag har man hämtat sambons rullator, gåstol, rullstol, toastol etc. Det blev mycket utrymme plötsligt och nu oroar mor sig för att inte få bo kvar. Hon tror att lägenheten är avsedd för två personer och att hon måste flytta till en mindre. Jag måste prata med personalen, så de lugnar henne på den punkten. Mina försäkringar tror hon inte riktigt på i det fallet.
Det är nu som livet ska gå vidare och det blir tomt för mor. Den sista tiden har det varit personal som kommit ofta, ofta för att titta till. Sambons barn har varit där och det har hänt något hela tiden. Jag tog med henne till fikarummet på eftermiddagen, tog en kopp kaffe själv och ursäktade mig sedan med att jag måste hem och städa. Lämnade henne med de andra tanterna som hade en mycket nykter inställning till döden. De började jämföra hur länge sen det var som deras gubbar gått hädan. Och har inte mor åkt upp till lägenheten igen så sitter hon väl kvar än...

Komma hem för att dö

Jag har alltid trott att limbo är ett tillstånd efter döden, innan man hamnar antingen i himlen eller på ett varmare ställe. Nu vet jag att det är ett tillstånd före döden och att det omfattar inte bara den som är på väg bort, utan minst lika mycket de närstående. Allting liksom bara svävar. Man vet vad som ska hända, men det går inte att pricka in i almanackan. Det vill säga i det här specifika fallet med mors sambo, vet jag vad som håller på att hända, hans barn vet det och inte minst personalen, den underbara personalen på hemmet vet det. Sambon vet det. Den som jag inte är säker på om hon förstått är mor. Hon sitter mest och tittar på honom hela dagarna där han ligger i dvala. I bland dukar hon en fin kaffebricka och ställer bredvid sängen, men han är långt bortom både fika och eurosport nu.
I går möblerade vi om, så att han får ha sovrummet för sig själv och mor får sova mer ostört på nätterna. Jag brukar inte ha beslutsvånda, men i det här fallet klarade jag inte av att bestämma om den här omflyttningen. Hur förvirrad ska hon inte bli nu? Personalen fick avgöra vad som var bäst, så nu sover hon i ett litet extrarum mellan köket och sovrummet. Vilken dag som helst kanske vi får flytta tillbaka igen. Limbo.
Sambon vet som sagt att det är nära slutet. Det är jag ganska säker på. Han är trött på livet men rädd för slutet på det. Jag har sett honom knäppa händerna och lyfta dem mot taket mumlandes något ohörbart och jag har hört honom svära med en förvånansvärt stark röst. Limbo.
Personalen tittar till, bäddar om, ger medicin och matar med flytande föda. För bara en dryg vecka sedan undrade jag varför han behövde puréad mat! Där ser man hur lite man vet och förstår. De ger sig också tid att sitta ner en stund med mor då och då och prata lite.
Ja, så går de här vackra vinterdagarna mot vår och det blir längre dagar, men inne på hemmet märker man inte mycket av det bakom halvfällda persienner. Där i den lägenheten går dagarna i en väntan som vi inte vet när den tar slut. Den kanske bara är en telefonsignal bort, eller så är det en vecka kvar, en månad?? Limbo är sannerligen nu.

Hemma igen

Sista icke-puréade lutfisken...

Mors sambo har kommit hem igen, tre veckor äldre och mycket tröttare än när han åkte in. Men är man gammal och trött så ligger man minst lika bra hemma som på sjukhus. Hemtjänst och sjuksyster finns i huset och man kan titta på Eurosport hur mycket man vill. Nu hör jag TV-apparaten i bakgrunden igen när jag ringer mor, så ordningen är återställd.

En skillnad mot tidigare är att han ska ha puréad kost numera. Jag undrar varför? Vad jag vet så har han varken fler eller färre tänder innan han togs in... Nu delar mor och sambon på en matlåda, så för att hon ska få fortsätta att tugga och äta "riktig" mat, kommer de att få varsin låda som sen måste delas innan de värms. Koka-kylmat får nämligen inte värmas två gånger. Säg den pensionär som följer det... Ja, det här verkar ju lite i krångligaste laget för lilla mor, så jag har bett att hemtjänsten ska hjälpa till med det.

På senaste planeringsmötet frågade jag om personalen på hemmet får mer resurser, nu när sambon kommer hem så pass mycket mer vårdkrävande än tidigare. De såg ut som om jag svurit i kyrkan! Oh nej, det ska rymmas inom samma organisation. Hoppas att de passade på att vila medan han låg inne! Jag förstår i och för sig och man ska väl vara tacksam för att ingen får sparken när någon av gamlingarna går hädan och någon kryare person flyttar in i stället.

På tal om att gå hädan, så fick jag kanske förklaringen idag, till varför man bytte sal på sjukhuset åt sambon under tiden han var med på planeringsmötet. Jag var ganska upprörd då och tyckte att de kunde ha skött det smidigare. Idag såg jag i tidningen att hans dåvarande rumskamrat dog den dagen och kanske han blev akut sämre just då under vårt möte.

Ny vårdplanering

Ja då har det varit ny vårdplanering för mors sambo. I torsdags träffades vi igen med ny samordningssjuksyster, sjukgymnast, arbetsterapeut och resten av det gamla gänget. Det var bara själva huvudpersonen, sambon, som fattades den här gången. Han hade fått nog och tvärvägrade, vilket jag inte klandrar honom för. Han fick hjälp i säng och somnade ifrån hela cirkusen.
Ny genomgång - sjukgymnasten och arbetsterapeuten hade gjort hembesök på hemmet hos en något förvånad mor som naturligtvis hade glömt att jag förvarnat henne om besöket. Nu är hon ju van vid att det tittar in hemtjänstpersonal lite då och då, så det var ingen större fara på taket. Det konstaterades i alla fall det var gott om svängrum för rullator, rullstol, gåstol och toastol. Det finns tydligen en stol för alla tänkbara situationer här i livet. Det känns ju betryggande! Den stora frågan var tydligen om han skulle ha grindar eller ej på sängen. Man befarade att han skulle försöka resa sig ur sängen och försöka gå utan stöd och hjälp. Reglerna är så att gamlingen måste lämna ett medgivande för sänggrindar eller så ska en läkare ordinera det. Förstår inte riktigt vitsen med det. Den församlade kompetensen vid det här mötet borde väl bäst kunna bedömma om det behövs eller inte? Alternativet är tydligen att sänka sängen så mycket som möjligt och lägga madrasser på golvet bredvid sängen. Verkar något tungjobbat och opraktiskt...
Kontentan av det hela blev i alla fall att han får åka hem så fort alla hjälpmedel finns på plats, förmodligen måndag eller tisdag. Om han fortfarande är i livet då... Han har helt tappat gnistan och sover mest hela tiden och det kan man väl få göra när man är 93 år?