Tack snälla!

Idag kom det. Det efterlängtade telefonsamtalet från en vänlig kvinna som talade om, att nu finns det en plats för mor. På det stället jag har önskat! I lördags läste jag en dödsannons med tack till personalen på det demensboendet. Det var med blandade känslor jag läste annonsen och kände hoppet stiga. Jag skämdes nästan, men det är ju så, att någon måste dö innan någon annan får plats. Den kvinnan hade haft det bra, det framgick ju av annonsen.
Nu ska rummet utrymmas och städas. Sen får vi komma och titta. Jag funderade en del på om mor skulle bli orolig om jag började prata om flytt redan nu, men beslutade att ta tjuren vid hornen.
"Kommer du ihåg att vi har pratat om att du ska få flytta till ett ställe, där de kan hjälpa dig mer, och där du inte behöver vara så ensam?"
"Njaa..."
"Där du slipper få maten i en plastbytta, utan får gå till dukat bord i en matsal?"
"Jaa, kanske...."
"Där det finns en trädgård, där du kan gå ut när du vill i sommar, t.o.m. äta ute när det är fint väder?"
"Det låter trevligt!"
Det sista med ett stort leende.
Tack och lov att jag kan lova henne en trädgård. Det som hon har saknat mest sedan hon flyttade från villan.
Det kommer att gå bra. Det kommer att bli bra!

Snälla, ta hand om mor!

Snälla, rara låt mig få vara guldkanten i mors liv, den som ser till att det finns frukt och fräscha blommor, den som sitter och fikar en stund, tar med henne hem för en måltid, visar foton på barnbarn och barnbarnsbarn. Jag kan också följa med till lasarettet och frissan vid behov, men jag vill inte, orkar inte längre sortera ut skålformade, prickiga skinkskivor ur kylskåpet. Jag vill hellre sitta och fika med mor än att göra blixtutryckningar för att köpa nytt istället för det som stått framme i timmar och blivit oätbart.
Snälla, servera henne kokakyl-mat om ni måste, men inte i plasttråg och gärna med lite färska grönsaker och framför allt, med sällskap vid matbordet. Låt henne få sällskap när hon vill och ett eget rum när hon vill vara ensam. Och låt allt detta ske inom räckhåll för mig, så att inte vår tid tillsammans äts upp av bilåkande.
Allt det här förstod K från Vård och omsorg. Vi träffades hos mor idag på förmiddagen. Mor hade precis avslutat frukosten och tog emot i morgonrocken, men det var K van vid, så det gjorde inget. K pratade med mor om ett boende med mer sällskap, aktiviteter och tillsyn. "Jag trivs bra här" tyckte mor. K lirkade och vände på argumenten, men mor blev inte mer entusiastisk för det. Till slut gjorde de en "deal" och mor kommer att erbjudas en plats och så får vi åka och titta hur det verkar. Så är vi en bit på väg i alla fall... Men då är det slut på självbestämmande och valfrihet. Man får ta det som erbjuds. Bara det blir på det boende som ligger närmast och inte mil bort. Snälla, rara!
När K gått frågade jag mor vad hon hade tyckt om besöket. "Ja, Gu vet..." sa mor.