Epilog

I söndags hade vi begravning för mor och det var så fint. Det var mycket musik och det var musik som hade anknytning till mor. "Gammal fäbodpsalm" för att påminna om barndomens somrar som ofta tillbringades på fäbod hos släkten i Hälsningland. "My way" för favoriten Sinatra. Psalmerna "I denna ljuva sommartid" och "En vänlig grönskas.." för att mor valde solen före sängen sista dagen i sitt liv. "What a wonderful world" av samma anledning och som avslutning "Visa från Utanmyra" som mor lyssnat på många gånger i Jan Johanssons tappning.
Prästen hette Anna-Karin och hon förklarade så fint för barnbarnsbarnen som var med, varför man gjorde som man gjorde. De satt som tända ljus hela tiden, treåringen i pappas knä och åttaåringen mitt emellan föräldrarna och med ett fast grepp om mammas hand. Sen under minnestsunden, när de fått i sig lite mat smet de ut i solen och lekte och jag tror att "Gammo" gammelmormor också smet ut och var med dem, hellre än att sitta kvar och lyssna på minnesord! Minnesord som åtföljdes av träd i VI-skogen. Många träd, så nu har hon en egen skog någonstans...
Den här bloggen började jag skriva i januari 2010, efter att ha fått parkeringsböter utanför det första äldreboendet mor flyttade till. Jag fick vd´n för det kommunala bostadsbolaget att lova att markera en lastzon, så att man åtminstone inte fick böter under i- och urlastning av åldrig släkting. Något som kan ta sin lilla tid. Jag påminde några gånger, men än har inget hänt. Det kanske beror på att man har fullt upp med att bygga 55 nya lägenheter, varav hälften seniorboende? Tre överklaganden har inkommit angående byggnationen. Alla tre gäller oro för att det ska bli för få parkeringsplatser i området!

SLUT 

Sista kapitlet

I söndags kväll dog mor.
Det gick så fort att jag har ännu inte riktigt förstått att det är så. Jag hälsade på henne i fredags och då var hon lite hes och rosslig, men pigg och glad. Hon satt ute och solade när jag kom, men vi gick till hennes rum, för att sätta blommorna jag hade med mig i vatten. Vi pratade och fikade och bestämde att jag skulle hämta henne på söndagen, mors dag, för att äta lunch hemma hos mig. När det sen var dags för det gemensamma eftermiddagskaffet på avdelningen, ville hon vara med på det också. "Gå du och ta dig en påtår" sa jag till henne och vi skiljdes åt. För sista gången skulle det visa sig....
Söndag förmiddag ringde en av personalen och talade om att mor var mer förkyld och hade feber, så mors dags-lunchen ställdes in. Den kan vi ju ta en annan dag trodde jag. Vi vill så gärna tro så. Vid 18-tiden ringde sjuksyster på "hemmet" och talade om att de skickat efter en ambulans, för nu hade mor fått svårt att andas. "Men vart åker de?", undrade jag, vi har ju ingen akutavdelning på närsjukhuset längre, bara en "jourmottagning". Närmaste akutmottagning finns på länslasarettet 7 mil bort. Sjuksyster var lika villrådig och rådde mig att ringa länssjukhuset om en timme. Väntade en lång timme och ringde. "Jo, vi har precis fått in din mamma, men inte hunnit undersöka henne än. Ring igen om en stund". Jag väntade, men innan jag hunnit ringa, fick jag ett samtal från en läkare som berättade att han tagit emot mor, konstaterat att hon hade en svår infektion, förmodligen lunginflammation, att hon fått ett hjärtstopp, att de fått igång hjärtat igen, men att efter det var hon inte kontaktbar längre. De gav henne antibiotika och försökte göra det så lätt för henne som möjligt. Kanske skulle antibiotikan kunna häva inflammationen, men läget var mycket dystert. Risken fanns också att hjärtstoppet hade gett henne hjärnskador och därför ville de inte lägga henne i respirator. De skulle inte heller göra fler upplivningsförsök om hjärtat skulle stanna en gång till. Det var mycket att ta in, men jag höll med honom om att inte förlänga livet, om det nu var dags. "Har hon någon glädje av att jag kommer" frågade jag. "Det vet man aldrig, vi vet inte hur mycket en person i det här skicket uppfattar" svarade läkaren.
Då bestämde jag mig för att åka. Jag hann en kilometer, sen ringde mobilen. Det var läkaren igen. "Det är över nu". Jag körde in till vägkanten och vi pratade länge, länge. Han var underbar.
Jag vände hem igen. Jag hade eller har inget behov av att se henne mer. När min farmor dog satt jag och höll henne i handen. Min pappa dog mitt i steget, på väg att ta ut pengar i bankomaten. Jag fick åka till lasarettet och identifiera honom, så jag vet att när någon dött är det bara skalet kvar. Personen är inte där längre.

Sen kom alla praktiska bestyr. Min bror kom vid lunchtid dagen efter och på eftermiddagen besökte vi begravningsbyrån. Så mycket som ska bestämmas på en gång! Sen besökte vi "hemmet" och pratade med sjuksyster och andra ur personalen. De var också chockade och ledsna över att det hade gått så fort. "Hon som var så pigg och glad. Vi hade velat behålla henne länge". De berättade också att de hade försökt få mor att gå och lägga sig, men hon hade vägrat. Hon skulle ut i solen. In i det sista. Jag är så glad och tacksam över att hon fick så fina sista månader med mycket gemenskap och möjlighet att gå ut och njuta av våren och försommaren.



På vårpromenad med barnbarnsbarnet Elsa



I går eftermiddag hade vi tagit rätt på det som vi ville behålla av mors saker. Jag placerade ett ungdomsfoto av henne på ett vitrinskåp bredvid matplatsen i köket. När vi sen satt och åt middag på kvällen, tittade jag upp på fotot och hon log så varmt mot mig. Då först kom tårarna. 

En minnesvärd måltid

Sedan mor flyttat till sitt nya boende med helinackordering har matsituationen ändrats radikalt. Nu går hon till dukat bord, har sällskap och får dessert. Det gör stor skillnad mot microvärmd mat i plastlåda. Jag märker det på att hon har slutat äta godis! Hon har alltid uppskattat fin choklad och jag har brukat köpa en ask åt henne då och då. Förr kunde hon nästan kasta sig över den och på ett par dagar var den slut. Nu har hon fortfarande kvar av en liten påse chokladpraliner, som jag köpte i samband med flytten för mer än en månad sen. Hon glömmer bort dem och har inte alls samma sug som förut.
Det här låter ju alldeles utmärkt, men när jag frågar om hon fått något gott att äta, så kommer hon inte ihåg ens att hon har ätit överhuvudtaget. Då kan man ju undra om det är hennes minne eller maten det är fel på? Jag tror inte att det är något större fel på maten och hon äter sig bevisligen mätt numera. Jag tror helt enkelt att maten inte är värd att minnas. Att det mesta smakar likadant. Det är samma meny som förut, men nu får hon den nylagad. Potatis, gräddsås och frysta grönsaksblandningar med olika huvudkomponenter som färsbiff, köttbullar, fläskkarré, kyckling etc.....
Jag har skrivit det förut och jag upprepar det, dagens gamlingar är ganska beresta, de har varit med om att införliva invandrad mat i sitt kosthåll. För tusan, det började på 50-talet med arbetskraftsinvandringen från Italien. Ge gamlingarna pasta och ris någon gång och då menar jag inte stuvade makaroner och makaronipudding. Carbonara till gamlingarna!
Idag hälsade jag på mor alldeles efter lunchen. Det hade bjudits kyckling, sa personalen. När jag frågade mor om det smakat bra, så visste hon inte. Sen berättade jag, att min man till lunch fått rester av den levergryta med bacon och kapris, som jag bjudit mor på i fredags. Alltså för fyra dagar sedan. Den var god, sa mor!

Kaffetåren den bästa är...

För ett par dagar sedan hälsade jag på mor på eftermiddagen, ungefär vid kaffedags trodde jag. Men nej, de hade redan hunnit fika, vilket mor hade glömt redan. Eftersom jag nämnt kaffe började hon fara runt och leta. Jag försökte förklara att det inte spelade någon roll för min del och att hon själv nyss fått kaffe. Det hjälpte inte, hon blev mer och mer olycklig över att inte kunna bjuda mig på fika. Jag lovade att köpa en vattenkokare och en burk Nescafé och igår var jag dit med kokaren, kaffet, lite småkakor etc. Då var friden återställd och mor mycket nöjd när vi fikade tillsammans.
Det börjar ramla in bekräftelser på avslutade abonnemang av olika slag. Telebolaget som hotat med tre månaders uppsägning hade avslutat abonnemanget omedelbart. Det tackar vi för! Tre månader kanske gällde vid byte av operatör?
Mor har upptäckt uteplatsen som ligger utanför matplatsen. Där är det lä och där satt hon och njöt i flera timmar åt gången i vårsolen förra veckan. Det ska bli lika fint väder nu i helgen, så då kommer hon att sitta där igen, förmodligen i sällskap med G, mannen som sitter bredvid henne vid måltiderna och artigt drar ut stolen åt henne. Ibland spelar de kort också. Vad spelar ni, frågade jag en gång. Femkort, svarade han glatt, det är det enda vi klarar av!

Mycket att tänka på...

Nyss ringde min bror och berättade att han provat att ringa mor via personalen på hemmet. Det hade fungerat alldeles utmärkt. Då beslutade vi att avsluta hennes eget abonnemang. Hon har glömt hur man ringer upp för länge sedan och nu tillbringar hon mer och mer tid i de gemensamma utrymmena. Vi kopplade aldrig in telefonen i samband med flytten och hon har inte frågat efter den.
Jag skred till verket och plockade fram mors fakturapärm. Framför teleräkningen satt fakturan från Radiotjänst. Se där, ännu ett abonnemang att avsluta. Jag började med TV-licensen. Gick in på hemsidan och klickade mig fram till Avanmälan, för jag hade ju både kundnummer och lösenord. Det gick bra ända tills jag kom till "Fyll i personnummer på den som betalar avgiften i det hushåll du flyttar till". Något sådant hade jag ju inte, så det blev ett telefonsamtal i stället. "Din plats i kön är nr 22". Suck! Men heder åt Radiotjänst, det tog bara sex minuter att komma fram och sen gick det på två minuter att klara av ärendet! Pengar tillbaka skulle mor också få. Sedan var det telefonabonnemanget då. Svar direkt hos kundtjänst! Nej, det var inte Telia, utan något som heter AllTele. Snabbt och smidigt gick det, men tre månaders uppsägning! Var inte det lite häftigt? Nu är det bara elen kvar och det blir den här veckan när flyttstädningen är klar. Skönt! Men lite vemodigt ändå, för det känns som att plocka bort hennes egen identitet bit för bit.
I dag var jag förbi vid hemmet en sväng på förmiddagen och fick höra att mor är med och spelar kort på dagarna. Det gladde mig något oerhört, för vi har alltid spelat mycket kort. När jag var liten var det ett parti "Maja" som gällde i stället för godnattsaga.

På plats

Nu är mor på plats i sitt nya hem. I morgon har hon bott där en vecka och hon verkar redan känna sig hemma. Hon har sällskap när hon vill och kan vara för sig själv när hon vill det. Hennes rum är stort och ljust, som en liten lägenhet. På avdelningen bor det sju personer och de har egen matsal och sällskapsrum. Egen uteplats där de kan äta och fika i sommar när vädret tillåter. Vill de göra små utflykter, så omges hemmet av en stor trädgård med gångar som slingrar sig fram med bord och bänkar lite här och där. Jag har redan börjat fundera på en liten picnic där i sommar...
Som tur var gick min bror i pension samma vecka, så han dök upp dagen före flytten. Några dagar senare anslöt min svägerska och med förenade krafter hade vi rummet färdigmöblerat med tavlor på väggarna och allt i söndags. Flyttdagen var den stora förvirringens dag för mor. De flesta möblerna använde hon ända fram till flytten, så vi kunde inte förbereda mycket. Jag tog med mor till nya hemmet och brorsan dirigerade flyttgubbarna. Vi blev mottagna av mors kontaktperson L som bjöd på fika och såg till att hon blev presenterad för andra i personalen. Så småningom var rummet beboeligt och hon kunde få vila lite. Nästa dag när vi kom, satt hon ensam på sitt rum och såg helt förvirrad ut. Dagen efter verkade hon "hemma" på ett helt annat sätt och i går när jag kom, satt hon i soffan i sällskapsrummet och undrade vad jag gjorde där!

Mor och svärdotter i mors nya hem

Cirkeln är sluten

Nu går det fort. Livet är som en ketchupflaska ibland. I fredags förmiddag besökte jag demensboendet där mor har fått plats. Jag träffade föreståndaren, mors kontaktperson och sjuksyster. Jag fick mängder med information och papper att fylla i - en hel mapp. Vi tittade på mors rum som var stort och ljust. Det får vi möblera med hennes egna möbler, utom sängen som är en sjukhussäng. Jag började prata om att jag skulle fråga min bror, när han har tid att hjälpa till, när jag fick veta att på onsdag kl.11.00 var mor välkommen att flytta in. Hoppsan!
På eftermiddagen tog jag med mig mor, för att visa var hon ska bo från och med onsdag. Hon var lite avvaktande först, men höll med om att rummet var stort och fint. "Är det för en person" undrade hon. "Jo, det är för dig" svarade jag och det var hon nöjd med. Sen fortsatte vi till de gemensamma utrymmena, matsal och TV-hörna. Där framför TV:n satt två gamla bekanta herrar, som båda tyckte att det väldigt trevligt att hon skulle flytta in. Jag är inte alldeles säker på om varken de eller mor verkligen kände igen varandra, men trevligt var det. På vägen ut fick vi se att det satt gamla foton från vår stad på väggarna och det första vi såg, var från mors barndomshem. Nog är det märkligt ändå och på något sätt kändes det som om cirkeln var sluten.