Mycket att tänka på...

Nyss ringde min bror och berättade att han provat att ringa mor via personalen på hemmet. Det hade fungerat alldeles utmärkt. Då beslutade vi att avsluta hennes eget abonnemang. Hon har glömt hur man ringer upp för länge sedan och nu tillbringar hon mer och mer tid i de gemensamma utrymmena. Vi kopplade aldrig in telefonen i samband med flytten och hon har inte frågat efter den.
Jag skred till verket och plockade fram mors fakturapärm. Framför teleräkningen satt fakturan från Radiotjänst. Se där, ännu ett abonnemang att avsluta. Jag började med TV-licensen. Gick in på hemsidan och klickade mig fram till Avanmälan, för jag hade ju både kundnummer och lösenord. Det gick bra ända tills jag kom till "Fyll i personnummer på den som betalar avgiften i det hushåll du flyttar till". Något sådant hade jag ju inte, så det blev ett telefonsamtal i stället. "Din plats i kön är nr 22". Suck! Men heder åt Radiotjänst, det tog bara sex minuter att komma fram och sen gick det på två minuter att klara av ärendet! Pengar tillbaka skulle mor också få. Sedan var det telefonabonnemanget då. Svar direkt hos kundtjänst! Nej, det var inte Telia, utan något som heter AllTele. Snabbt och smidigt gick det, men tre månaders uppsägning! Var inte det lite häftigt? Nu är det bara elen kvar och det blir den här veckan när flyttstädningen är klar. Skönt! Men lite vemodigt ändå, för det känns som att plocka bort hennes egen identitet bit för bit.
I dag var jag förbi vid hemmet en sväng på förmiddagen och fick höra att mor är med och spelar kort på dagarna. Det gladde mig något oerhört, för vi har alltid spelat mycket kort. När jag var liten var det ett parti "Maja" som gällde i stället för godnattsaga.

På plats

Nu är mor på plats i sitt nya hem. I morgon har hon bott där en vecka och hon verkar redan känna sig hemma. Hon har sällskap när hon vill och kan vara för sig själv när hon vill det. Hennes rum är stort och ljust, som en liten lägenhet. På avdelningen bor det sju personer och de har egen matsal och sällskapsrum. Egen uteplats där de kan äta och fika i sommar när vädret tillåter. Vill de göra små utflykter, så omges hemmet av en stor trädgård med gångar som slingrar sig fram med bord och bänkar lite här och där. Jag har redan börjat fundera på en liten picnic där i sommar...
Som tur var gick min bror i pension samma vecka, så han dök upp dagen före flytten. Några dagar senare anslöt min svägerska och med förenade krafter hade vi rummet färdigmöblerat med tavlor på väggarna och allt i söndags. Flyttdagen var den stora förvirringens dag för mor. De flesta möblerna använde hon ända fram till flytten, så vi kunde inte förbereda mycket. Jag tog med mor till nya hemmet och brorsan dirigerade flyttgubbarna. Vi blev mottagna av mors kontaktperson L som bjöd på fika och såg till att hon blev presenterad för andra i personalen. Så småningom var rummet beboeligt och hon kunde få vila lite. Nästa dag när vi kom, satt hon ensam på sitt rum och såg helt förvirrad ut. Dagen efter verkade hon "hemma" på ett helt annat sätt och i går när jag kom, satt hon i soffan i sällskapsrummet och undrade vad jag gjorde där!

Mor och svärdotter i mors nya hem

Cirkeln är sluten

Nu går det fort. Livet är som en ketchupflaska ibland. I fredags förmiddag besökte jag demensboendet där mor har fått plats. Jag träffade föreståndaren, mors kontaktperson och sjuksyster. Jag fick mängder med information och papper att fylla i - en hel mapp. Vi tittade på mors rum som var stort och ljust. Det får vi möblera med hennes egna möbler, utom sängen som är en sjukhussäng. Jag började prata om att jag skulle fråga min bror, när han har tid att hjälpa till, när jag fick veta att på onsdag kl.11.00 var mor välkommen att flytta in. Hoppsan!
På eftermiddagen tog jag med mig mor, för att visa var hon ska bo från och med onsdag. Hon var lite avvaktande först, men höll med om att rummet var stort och fint. "Är det för en person" undrade hon. "Jo, det är för dig" svarade jag och det var hon nöjd med. Sen fortsatte vi till de gemensamma utrymmena, matsal och TV-hörna. Där framför TV:n satt två gamla bekanta herrar, som båda tyckte att det väldigt trevligt att hon skulle flytta in. Jag är inte alldeles säker på om varken de eller mor verkligen kände igen varandra, men trevligt var det. På vägen ut fick vi se att det satt gamla foton från vår stad på väggarna och det första vi såg, var från mors barndomshem. Nog är det märkligt ändå och på något sätt kändes det som om cirkeln var sluten.