Slut på parkeringeländet?

Ja, man kan ju alltid hoppas! Idag träffades vi på gården utanför "hemmet", vd för det kommunala bostadsbolaget och jag. Mycket lägligt passerade då en anhörig som drabbats av böter när hon röjde ur moderns dödsbo, så hon fick också lufta sitt missnöje.
Att byta ut p-automaterna mot p-skiva och tidsbegränsning var ingen bra lösning tydligen. P-bolaget kollar parkeringen och tar hand om pengarna. Det låter ju inte som någon lysande affär när man vet hur dyrt det är med kontanthantering, särskilt mynt. De lever förmodligen på böterna och det inbjuder naturligtvis inte till att hellre fria än fälla.
Lösningen på parkeringseländet blir att man skyltar "lastzon" på en annan del av gården och, så snart det blir barmark, målar dit en p-ruta med plats för bil med släp. Vi får väl se hur det blir.. Jag tänker i alla fall göra en stor skylt att lägga i vindrutan med texten: Ilastning av åldrig moder pågår - det kan ta tid!

Tillbakablick

Innan flytten till "hemmet" hade jag tjatat i flera år om att sälja villan och flytta. Till att börja med till en vanlig lägenhet, men när det stadiet var passerat till ett äldreboende. Mamma var trött på villan men sambon stretade emot. Det var ju så fint och bekvämt där. Tacka för det när mamma passade upp hela tiden. Att hon inte orkade längre vägrade han att inse. Visst hade de kunnat få hemtjänst där, men huset låg undanskymt på en återvändsgata med en ödetomt emellan dem och närmaste granne.

De blev utsatta för busstreck eller vandalisering, vad man nu ska kalla det, vid flera tillfällen. Brevlådan fullproppad med snö på vintern och kogödsel på sommaren, soptunnan placerad utanför ytterdörren en gång, nedslängd i en brant slänt en annan, en liten trädgårdsstaty först stulen och sedan återlämnad i smådelar.
Yttertrappan var brant och för hög för en ramp. Men de skulle bo kvar där.

Så en natt ringer telefonen och en polis berättar att det varit inbrottsförsök i huset. En granne som varit ute och rastat sin hund hade skrämt bort tjuvarna som tur var.De hade slagit sönder treglasfönstret i ytterdörren och låst upp den, men inte fått loss säkerhetskedjan - ännu. Gamlingarna sov gott hela tiden!
I polisrapporten kunde man läsa "Den 15 februari kl. 23.21 ringer anmälare/vittne NN till polisen... Polispatrullen kommer till platsen den 16 februari kl. 01.15. Varken anmälare eller gärningsmän är då kvar på platsen."

Nu hade jag definitivt fått nog! Fick både mamma och sambon att skriva under ansökan om särskilt boende. Efter besök av kommunens biståndshandläggare gick det fort och de blev anvisade den lägenhet de nu bor i. Sambon skulle inte följa med och titta på lägenheten, men då var jag stentuff och tog hans rullator. Utpressning, men jag var desperat. Så gick den försommaren med flytt, försäljning av huset, hundra vändor till tippen osv. Men nu har de bott på "hemmet" i ett och ett halvt år och trivs bra och känner sig trygga.

Så här efteråt tänker jag, att om jag hade varit lika målinriktad och fokuserad när det gällde mitt lilla handelsbolag så hade det varit börsnoterat nu!

Det kanske lönar sig att klaga?

Nu efter 10 dagar har jag fått svar från vd på det kommunala bostadsbolaget.Vi ska träffas på plats utanför "hemmet" på måndag och titta på hur parkeringseländet ska kunna lösas. Inte dåligt! Han var också mycket bekymrad över mina p-böter och höll med om att det inte ska kosta pengar att hjälpa sina gamlingar. Heder åt en sådan man!
I går var vi ut och handlade mor och jag. Hon ville följa med trots det något moddiga och rullatorovänliga väglaget. Som tur var hade jag kollat bakluckan på bilen innan avfärd. Fastfrusen igen men lite våld löser ju det mesta. Undrar om det är någon lack kvar på bilen i vår? Andrahandsvärde kan vi bara glömma.
I affären träffade mor ett par gamla bekanta som jag inte är alldeles säker på att hon kände igen. Det verkar inte spela så stor roll, det är uppiggande vilket som.
Det var dags att fylla på drickaförrådet så vi köpte en back, och då är det ju bra med rullator. Tillbaka vid "hemmet" baxade jag mor, rullator, drickaback och tre matkassar mot entrén. Där stod det upp en kant på ca tre cm i skarven mellan gårdens asfalt och entréns betongplatta. Det var nog för att det skulle bli tvärstopp och drickabacken for i backen. Då var det ju tur att snöröjningen inte var perfekt - alla flaskor höll!
På väg ut igen efter uppackning av alla inköp, träffade jag en annan "panterdotter" som berättade att hennes mor just gått bort. Hon tyckte det var jobbigt med alla minnessaker som skulle tas om hand och göras av med någonstans. Vi var överens om att det stora jobbet var ju ändå klart i och med att mamman flyttat från villa till servicehem. Fast det är ju de finaste och käraste sakerna som blir kvar till sist....

Parkeringselände, den spännande fortsättningen...

Så var det dags för inköp igen då. Idag tänkte jag vara laglydig och lade motvilligt en blank och fin femkrona i p-automaten som glupskt svalde den, men totalt vägrade att markera p-tid. OK, jag ringer väl och felanmäler. Ring, ring - for english press one - för felanmälan tryck två - för att vi ska veta var automaten är belägen tryck ortens riktnummer -tur att jag inte var på resa, vem vet riktnumret till en p-plats? Nu klarade jag ju det, men sen var det stopp - tryck in automatens nummer. Jag kunde omöjligt hitta något nummer. Kanske på baksidan men jag ville inte forcera en häck, ölandstok tror jag, gömd i en snödriva. Nu har jag mailat in en felanmälan och bak i huvudet mal en fundering - den jäkla automaten kanske inte funkade i måndags heller när jag fick böter..... Det lär jag aldrig få veta.
Något svar på mitt mina mail till ansvariga politiker och tjänstemän har det inte kommit än, men det är ju bara torsdag.
När jag väl kom upp till mamma var kylskåpet ganska välfyllt, så någon inköpstur behövdes inte i dag. Plockade undan ljusstakar och tog in granens ljusslinga från balkongen. Hade tänkt dumpa granen från balkongen, men avstod p.g.a. en halvmeter snö på marken nedanför. Det får bli sekatör och sopsäck i stället. Mamma hade gärna behållt julbelysningarna ett tag till, men sambon tror att det är lag på att allt ska bort tjugondag knut, så vi gav oss för husfridens skull.

Vart tar alla kläder vägen?

När mamma går omkring i sommarklänning mitt i vintern går jag en rond och kollar garderoberna. Då hittar jag ofta ett par av hennes långbyxor i sambons garderob, mjukisbyxor bland jumprarna osv.. Hemtjänsten tvättar och mamma plockar in så gott hon kan. En del plagg dyker aldrig upp igen. Kanske händer det missöden i tvätten, vissa tecken tyder på att allt går i 60 grader? En lammullskofta, numera lagom till barnbarnsbarnet 5 år, tyder på det. Jag har förståelse för det. Det kan inte vara någon höjdare att sortera kläderna till inkontinenta vårdtagare... Sen är det ju det här med tiden också och en del tvättetiketter är ju urtvättade sen tidigare. Så nu laddar vi för en ny vår-outfit som klarar 60 grader!

Parkeringselände

I dag hände det som jag nog har varit beredd på ett tag - fick p-böter 350 kr medan jag hämtade mamma för att göra matinköp tillsammans. Det finns två avgiftsbelagda p-platser på gården. Enligt p-lappen hade bilen observerats i sju minuter innan den lappades. Hur lång tid har man på sig? Det är inte alltid mamma är påklädd när jag kommer, trots påminnelse kvällen före. Sen ska vi titta igenom vad som behöver handlas. Det klarar hon inte själv. Sen är det rullatorfärd ner till bilen, in med mamma i bilen, fälla ihop rullatorn och in med den också. (om inte bakluckan frusit fast, vilket har hänt). DÅ sitter det en lapp på rutan!!

Ska man betala för att hjälpa sin gamla mamma? Minst 2x2 ggr i veckan x 52.
Parkera på gata utanför? Där är alltid fullt - där parkerar personalen på servicehemmet, personalen på ett närliggande kommunalt förvaltningshus samt anställda på småföretag i kvarteret.
Låta hemtjänsten sköta inköpen? De har tillräckligt som det är. Dessutom behöver mamma de här utflykterna.
Nu har jag mailat ansvariga politiker och tjänstemän och föreslagit skrotning av p-automaterna och införande av p-skiva och entimmesparkering. Fortsättning lär följa..

Livet på hemmet som det ter sig från utsidan.

För ett och ett halvt år sedan flyttade min mamma, 87 år med sambo 92 år, äntligen in på "hemmet". De fick en fin servicelägenhet, ljus och rymlig, med hemtjänst och sjuksyster i huset. Ett samvarorum för gemensam fika, bingo mm finns i huset. Restaurangen några hus bort lades dock ner för ett par år sedan av besparingsskäl, så nu sitter de där och delar på en matlåda från kommunen (koka-kyl) till lunch och en låda från Findus eller Dafgårds till kvällen. I samma veva som restaurangen lades ned drev man ett projekt för 1,5 - 2 miljoner kr som handlade om matlust på äldre dar. Hå hå ja ja. Men det var ju "gratis" för det hade man fått EU bidrag till. Dubbelt hå hå ja ja...
Alla som inte redan skrivit på Camillas matuppror gör det NU! www.camillasmatuppror.se