Mot ljusare tider?

Nu har det gått nästan fyra veckor sedan vi var på minnesutredning, lilla mor och jag. Efter två veckor ringde jag och frågade minnessjuksköterskan om mor fått en demensdiagnos nu. Jodå, det hade hon och den hade skickats till handläggaren av demensboende ett par dagar tidigare. Jag väntade ytterligare en vecka, kollade mors post efter en kallelse till samtal och sen ringde jag handläggaren och frågade om hon fått diagnosen. Jo, det hade hon och vi bestämde en tid direkt. Det gäller att ligga på.... Nu är det bara två veckor kvar tills vi ska träffas.
Det har hänt ett par gånger att jag kommit och hälsat på vid tvåtiden på eftermiddagen och mor har setat i morgonrocken vid en intorkad frukost. Jag har pratat med personalen och de har gjort vad de har kunnat. De har tittat in vid åtta, tio, elva etc. men om mor är trött eller inte har lust, så får hon göra som hon vill. "Självbestämmande". Jag är så trött på det ordet och hur det används inom äldrevården.
Ett halvår innan mors sambo dog köpte han en stor platt-tv. Han lyckades på något sätt få upp den på ett rangligt litet satsbord. Där fick den inte stå, så jag fick åka och köpa en bänk att ställa den på. När sambon sen blev riktigt dålig och orolig, fick man inte sätta grindar på sängen mot hans vilja. Då slog "självbestämmandet" till. Det är alltså OK att trilla ur sängen, men inte att få en tv över sig. Var finns logiken?
Vart vill jag komma? Jo, jag vill att man ska använda sunt förnuft i stället och låta pigga gamlingar bestämma så mycket de orkar, men när man inte har hungerkänslor längre och har tappat tidsbegreppet, då tar man över och skapar fasta rutiner. För hundrade gången undrar jag, vad som skulle hända, om vi behandlade våra barn på samma sätt? Låta dem sitta ensamma i timmar med intorkad youghurt framför sig, utan att ens försöka få dem att äta? Jag vill att man ska inse att det gamla uttrycket "att gå i barndom" ofta är relevant. Till sist är det kanske så, att det enda jag vill, är att mor ska få flytta till ett boende där de har resurserna att ta hand om henne på ett värdigt sätt.

Minnesutredning

Idag var vi på minnesutredning, mor och jag. Hemtjänsten hade fått upp mor i tid, så hon satt och åt frukost när jag kom vid niotiden. Med tio minuter till godo var vi på plats på vårdcentralen. Då hade mor frågat fyra gånger vart vi skulle. Minnessjuksköterskan inledde det hela med att fråga mor, hur hon hade det med minnet. "Vilket minne?", undrade mor och i den stilen fortsatte undersökningen. Jag fick fylla i ett papper om hur jag tyckte att mor förändrats sedan förra utredningen. Det blev många kryss i rutan "Mycket sämre". Jag hade med mig ett papper också, där jag skrivit ner lite mer om mors dagsform.
Nu ska en läkare ta del av undersökningen och sen träffa mor för en bedömning. Som tur är samma läkare som brukar gå ronden på hemmet en gång i veckan. Han kommer hem till mor och sjuksyster på hemmet kan vara med. Det känns bra, även om jag knappast tvivlar på att hon får en demensdiagnos nu. Sen är det bara att hålla tummarna att det finns en plats snart, och på det boende där jag helst vill ha henne. Det som ligger centralt och nära så jag kan hälsa på ofta. Det är en enplanslänga runt en kringbyggd (rymningssäker) trädgård. Åtta gamlingar på varje avdelning med egen matsal. Byggt 2005 så det är reltivt nytt och fräscht och byggt just för ändamålet.
Som jag skrivit tidigare, tyckte jag det var konstigt att det inte räckte med personalens utlåtande huruvida mor var dement eller inte. Men med tanke på den senare tidens skriverier om vinstmaximering m.m. inser jag att det kunde finnas en risk för exportdiagnoser på jobbiga gamlingar. Vi kanske ska vara tacksamma för strikta regler?
Håll tummarna nu!

Trodde det var slut nu...

Inför dagens besök hos mor funderade jag på, om jag skulle ta med mor ut och handla eller göra inköpen åt henne själv. Eftersom det var nära lunchtid och blåste väldigt kallt ute, handlade jag först och åkte sen till hemmet. Väl där hade klockan blivit 12.15 och jag väntade mig att hon skulle sitta vid köksbordet och äta sin lunch. Öppnade dörren och ropade en hälsning. Inget svar. På köksbordet stod frukosten framdukad orörd. I en liten plastbägare låg morgondosen av mors medicin. Dörren till sovrummet var stängd. Jag tog ett djupt andetag, fullt beredd på det värsta, och öppnade dörren. På sängkanten satt mor, halvklädd, och hälsade glatt "Godmorgon!"
När hemtjänsten kom några minuter senare för att dela lunchmedicinen och hjälpa mor att värma maten, påpekade jag att hon skulle nog inte ha mer medicin just då. Vi pratade lite om det inträffade, men det verkar som om personalen inte kan göra mycket, eftersom ledordet inom äldrevården är "Självbestämmande". Gamlingarna får alltså göra som de vill, och det är väl bra inom rimliga gränser. Om jag vill sova hela förmiddagen, så gör jag det och det är min ensak. Samma med mor. Skillnaden är att jag kan förstå konsekvenserna av det jag gör. Jag vet att om frukosten får stå framme i fyra timmar, så blir den förstörd, och om jag ställer in den i kylen och tar fram den i morgon igen, så kan jag bli matförgiftad. Jag har hällt ut mjölk som surnat innan bäst föredatum och slängt mögligt pålägg mer än en gång. Hemtjänsten får inte kolla kylskåpet, för då kränker de den personliga integriteten. Torka spyor får de göra, för det är de som får ta konsekvenserna!
På väg därifrån slank jag in till sjuksyster och berättade om det inträffade. På tal om det heliga självbestämmandet berättade hon, att hur dement och/eller hjälplös en person än är, så får de frågan om de VILL flytta till ett annat boende. På något sätt är det som om vi inte vill erkänna, att vi på gamla dar kanske inte KAN bestämma längre. Självbestämmande in absurdum! Tänk om vi behandlade våra barn på samma sätt? Vill du börja skolan lille vän? Förr sa man om åldrandet att man gick i barndom igen och det stämmer ofta. Då tycker jag att man ska handla därefter och vänligt men bestämt ta kommandot. Så det så!!
Nu pratar de på radion om att en 90-årig kvinna svultit ihjäl på ett äldreboende. Tänk om hon ville det då? Självbestämmande? Får man tvångsmata?
Mor och jag var arbetskamrater i många år och är nu med i samma pensionärsförening. I morgon är det dags för julbord och jag tänker inte ta med mor. Är det väldigt själviskt av mig? Mor skulle säkert tycka det var trevligt, men jobbigt. Hon skulle kanske känna igen någon av de andra, men mest undra vilka de var. Hon har glömt det mesta av bordskick. I bästa fall skulle hon hålla tätt genom hela måltiden och efterföljande kaffe. När vi kommit hem, skulle hon inte komma ihåg att hon varit ute och ätit julbord. Varför har jag så dåligt samvete för att jag inte tar med henne?

Vad är demens egentligen?

Idag ringde K som handlägger placering på demensboende i kommunen. Fint tänkte jag först, det här går ju som på räls! Sen sa K att det inte finns någon demensdiagnos på mor. Jamen, invände jag, hon har ju varit på minnesutredning två gånger. Det är inte säkert att hon är dement för det. Hon kanske bara är glömsk på grund av ålder, och det finns ingen diagnos ställd av läkare att hon har en demenssjukdom, svarade K, vi kanske ska titta på helinackordering i stället?
Eftersom jag fick samtalet när jag var på Resecentrum för att köpa biljetter, fick jag bita ihop tills jag kom hem, innan jag började stortjuta. Sen ringde jag demensjuksköterskan och fick en tid till nästa fredag för ny utredning och efter det gjorde jag som jag brukar göra när det kör ihop sig - googlade. På demens! Vad än mor lider av så inte är det åldersglömska. Det är betydligt mer än glömda namn och gömda nycklar. Jag har skrivit i "programförklaringen" till den här bloggen, att den inte ska handla om mors tillkortakommanden och jag tänker inte beskriva allt nu heller, men jag tänker skriva ner det och ta med till minnesmottagningen. Vad jag kommer ihåg av de tidigare utredningarna så var det lite huvudräkning (inga problem), dagens datum (höst, fast det var vår, 1956), klockslag (rätt på minuten) etc..  Ingenting om alternativa ställen att gömma matlådor på.
Sen åkte jag till hemmet för att se om vi behövde handla något. Mor såg ut som om hon nyss tagit ur hårrullarna, fast hon fick håret rullat i tisdags. Hon hade alltså inte kammat sig på två dagar och ingen hade hjälpt henne eller påmint henne heller. Hon var i alla fall glad och pigg och tyckte det var trevligt att jag kammade henne. Sen kollade jag kyl och frys. I frysen låg hårrullarna! Åldersglömska? Skulle inte tro det!
Jag berättade för syster på hemmet om förmiddagens besked. Hon tog sig för pannan och tyckte att det var väl bara att fråga personalen som följt mor i fyra år nu. Visst är det märkligt att en läkares ord väger så mycket tyngre och att man ska uppta tid på såväl minnesmottagning som hos doktorn i onödan?

Min tand är lös...

"Min tand är lös, min tand är lös och snart är jag en gammal tös". Ja, så sjöng vi när det var dags för mjölktänderna att ge sig iväg. Vilken lycka och stolthet det var! Värre är det i den bakvända barndomen när tandlossningen sätter in. För två veckor sedan upptäckte jag, att mor hade problem med att tugga. Det var en framtand i överkäken som vickade fram och tillbaka. Jag ringde tandläkaren för att få en tid, men fick en tid hos tandhygienisten först. Hon skulle titta och sen skulle man besluta vad som skulle göras. Mor fick kämpa på med sin lösa tand två veckor till.
Igår var det så dags och det tog inte många minuter att konstatera, att det inte fanns något annat att göra än att dra ut tanden. Tandläkaren hade tid att ta den på en gång. Jamen, säger jag, hon äter ju Waran. Vet du vad hon har för PK-värde, undrade tandhygienisten. Det hade jag ingen aning om, så jag försökte ringa sjuksyster på hemmet. Mobilen hade laddat ur sig som vanligt. Ibland undrar jag, vem det är som sitter i min handväska och pratar i min mobil? Jag fick låna telefon och syster svarade att hon stod ute på gården för att skicka iväg en av de boende till akuten. Kunde jag ringa igen om fem minuter? Jag väntade åtta minuter. Mor låg i stolen och undrade vad som hände. Lånade telefonen igen. "Nej, jag har inte hunnit tillbaka än. Kan jag ringa din mobil?" Hon fick numret till tandläkaren och ringde efter ytterligare några minuter och lämnade PK-värdet, som var OK för en tandutdragning. Så blev mor av med tanden till slut och vi kunde åka hem igen.
Idag tuggade hon gladeligen i sig stekt fläsk. Struntade i de bruna bönorna, men det har inte med tandstatusen att göra!
Nu kan det ju tyckas som en bagatell, efter alla förfärliga avslöjandet som gjorts om äldrevården senaste veckan. Men jag bara undrar, hur länge hon skulle ha fått ha sin lösa tand, om inte jag hade lagt märke till den? Hon fick knappt i sig maten och hur ska man upptäcka det, när hon sitter ensam och äter med en vägg mittemot i stället för en medmänniska?
Idag kom äntligen ansökningspapperen om ett annat boende och i morgon fyller vi i och skickar in dem.

Men hur tänkte ni nu?

För någon vecka sedan fick jag se en lapp på mors kylskåpsdörr. Där stod det att hon skulle få en ny städerska med start i morgon. Jaha, tänkte jag, ännu en ny person, men det ska väl gå bra. Idag ringde P som är mors kontaktperson på hemmet, för att berätta att i morgon kommer de från Samhall för att städa. Tidigare har P städat, men nu har man lagt ut städningen på entreprenad. Tanken är att man ska frigöra tid för kontaktpersonerna att hälsa på "sina" gamlingar för en pratstund då och då. Det lät inte som om hon trodde riktigt på det. Jag tror definitivt inte på det. Det är en ren sparåtgärd och ingenting annat!
Jag frågade om det kommer en eller fler personer för att städa, för jag minns hur det var innan mor och sambon flyttade från villan. Då kom det tre personer och for igenom huset och städade i turbofart. Rent och fint blev det, men gamlingarna var helt slut efteråt. Det städades överallt i varje vrå samtidigt.
Så nu undrar jag vem som kom på den här idén och hur man tänkte? Att kontaktpersonerna skulle få mer tid över för pratstunder låter ju bra, men hallå, nu pratar vi om 90% kvinnor som utför städningen. På det här hemmet 100%. De kan alltså göra två saker samtidigt - städa och prata! Med undantag för dammsugningen då, men den är ju snart överstökad. Så om den här reformen har tillkommit för gamlingarnas skull - tänk om! Låt dem slippa ytterligare nya ansikten och spar pengarna för entreprenaden. Använd de pengarna till att låta P och hennes kollegor få städa lite långsammare och prata lite mer.

I morgon är det slut på höstlovet och föreståndaren för hemmet är på plats, så då ska jag kontakta henne för ett samtal om ett demensboende för mor. Jag blir mer och mer övertygad om att det är det rätta. När jag pratade med P idag höll hon med om det. Tänk bara att få komma ner i marknivå. Då måste mor ju till och med få mata fåglarna på vintern!

Kärleken är evig!

Idag ringde min man sin 93-årige kusin. "Jag kan inte prata nu", fick han till svar. Vi undrade lite om han mådde dåligt eller vad det var för fel. Han hade låtit lite suddig. Ett par timmar senare ringer det och jag svarar. "Jag kunde inte prata med B tidigare, för jag är så ledsen. Idag är det 73 år sedan jag träffade min fru", säger kusinen.
Han blev änkling för ett par år sedan efter att ha varit gift i 70 år. Bara det är ju en bedrift, men att sedan komma ihåg exakt vilken dag de träffades är fantastiskt. De träffades alltså 1938! Det har verkat som om han anpassat sig bra till ett liv som änkling. Han bor i en servicelägenhet, har barn och barnbarn i närheten, men vilken saknad det måste vara efter så många år av gemenskap. Jag hoppas att någon av hans närmaste hälsar på idag och kramar om honom hårt och länge!

Ständigt denna mat

Tänk tanken att vi inte hade lagstadgade skolmåltider, utan barnfamiljerna fick ordna det bäst de kunde. De som inte klarade av detta fick efter särskild prövning matlådor till sina barn. Barnen skulle sen värma lådorna och sitta i klassrummet och äta sin lunch. Vilket ramaskri det skulle bli!
Ålderdomen är på många sätt som en omvänd barndom. Man tappar färdigheter och behöver hjälp. Många blir mer och mer hjälplösa. Möjligheterna att få praktisk hjälp är stora, åtminstone i den här kommunen som jag har erfarenhet av. Om det inte vore för det här med maten! Hur kan ett särskilt boende få kallas särskilt boende utan att det finns en matsal?? Hur är det möjligt? Hur kan man få prioritera bort det? Nu pratar jag inte ens om kvalitén på maten. Det är ett annat bedrövligt kapitel. Jag pratar om måltidssituationen, om något så grundläggande som att sitta ner tillsammans med andra och dela en måltid vid ett vackert dukat bord. Är det för mycket begärt?
I skolan har man förstått det och gör mer och mer för att göra lunchen till ett trevligt avbrott i skoldagen. Man inför fler rätter att välja på etc... Man har insett att de elever som äter bra, mår bättre och presterar bättre. Varför gäller inte det för våra gamlingar? För att de inte ska prestera något, utan bara sitta still och invänta slutet?
Min mor fixar inte det här längre. Hemtjänsten hjälper henne att värma matlådorna och ser till att hon börjar äta. Sen sitter hon där, ensam med sin låda, som hon petar i sig ungefär en tredjedel av.  Ibland kommer hon på att hon behöver gå på toa och sen är maten glömd. Ibland tror hon att det är matdags mellan måltiderna och värmer en låda som glöms eller göms. Jag har hittat uppvärmda, kallnade men orörda lådor i micron, bredvid micron och i ett köksskåp. Hon ser ut att vara undernärd och är det förmodligen också. Det har börjat gå åt en liter mjölk om dagen, så hon kompenserar tydligen det lilla matintaget på det viset. Jag köper portionsefterrätter och vindruvor åt henne som ett komplement och det går åt snabbt. Nu struntar jag i om det är näringsriktigt, bara hon får i sig någonting. Rättare sagt, jag har struntat i det, men jag klarar inte den här situationen längre. I fredags pratade jag med sjuksyster på hemmet och hon skulle prata med föreståndaren, men de kan inte göra mycket åt situationen.
Vi måste börja tänka på en flytt till ett demensboende, där hon får äta med andra i en matsal. Maten är visserligen samma kokakylmat, men den är snyggare upplagd, det finns sallad till och efterrätt. Personalen är med hela måltiden. Det är inte lätt det här! När sambon dog i februari, var mor orolig för att behöva flytta, för då trodde hon att lägenheten var för stor för en person. Då kunde jag lugna henne på den punkten. Men nu? Hon tycker om lägenheten och sitter gärna på balkongen när det är fint väder. Vad väger tyngst? En fin lägenhet eller en omöjlig matsituation?? Hur vet man vad som är bäst????

Dysfagi

Idag har jag lärt mig ett nytt ord - dysfagi. Det lider man av om man har problem med att äta och svälja. Vanligt bland strokepatienter m.fl. Det lärde jag mig när jag besökte kommunens äldremässa idag och lyssnade på ett föredrag om äldre och deras matsituation. Att det inte, som jag hade hoppats, skulle handla om matens smak och doft så mycket, borde jag ha anat då föredragshållaren var arbetsterapeut. Hon som höll föredraget var kunnig, engagerad och pedagogisk. Det hela gick ut på att det var A och O att sitta rätt när man äter. Helst inte i rullstol, utan på en stol vid matbordet för att kunna sitta rakt, så att maten hamnar i rätt strupe och sen har raka vägen ner så att säga. Annars kan maten hamna i fel strupe, gamlingen hostar upp en del mat, resten hamnar i lungorna och lunginflammationen kommer som ett brev på posten. Dessutom blir man undernärd. Där fick jag facit. Mors sambo dog inte av ålder, han var att klart fall av dysfagi. Man dör för övrigt inte av ålder, det finns alltid en anledning, berättade en läkare för mig för en tid sedan. Finns det ingen anledning så dör man inte, oavsett ålder!
Det finns andra anledningar till undernärdhet och det hade jag hoppats att det skulle handla om. Om hur man får matlust av doft-och färglös mat ur en plastbytta? Då hjälper det inte om man sitter som en eldgaffel på stolen. Om man inte får lust att stoppa in maten i munnen, trillar den inte ner i matstrupen heller. De gamla romarna låg till bords och de led då inte av undernärdhet. Där åkte det ner helstekta svanar och andra godsaker bara för att det var så vacker mat.
Nu var det ju en hel mässa och inte bara ett föredrag att ta del av. Där fanns biståndsutredare, Räddningstjänsten, studieförbund, anhörigstöd, smarta hjälpmedel och mycket annat. Det kommunala bostadsbolaget fanns på plats för att presentera planerna på nya servicelägenheter, men chefen var inte där. Annars hade jag påmint honom om löftet att ordna parkeringeländet vid "Hemmet", men så länge parkeringautomaten är ur funktion ligger jag lågt i den frågan...
Jo, sen fanns det naturligtvis kaffe med dopp och en dragspelare med vidhängande trio, som gjorde det helt omöjligt att föra ett samtal med någon av utställarna. Hur länge ska pensionärer vara synonymt med dragspelsmusik? Saxdalens Elvis hade varit roligare.

När Kalle Moraeus fick ett nytt fan

Samvarorummet på hemmet är tillfällig sjuksköterskeexpedition under drygt en månad. Den ordinarie expeditionen ska byggas om och det är välbehövligt. Nu råkade detta sammanfalla med att L, som brukar fixa fika åt gamlingarna, kom tillbaka efter en längre tids sjukskrivning. För att hålla henne sysselsatt under tiden, kom någon på att hon skulle kunna intervjua de boende på hemmet om hur de har det. Hur resultatet ska användas är en senare fråga. Hur som helst så får alla en rejäl pratstund och det är alltid positivt.

När jag tittade förbi i fredags, satt mor och L vid köksbordet och intervjun var i full gång. Jag drog mig tillbaka till vardagsrummet, där jag inte kunde undgå att höra ett och annat. Frågorna var nog avsedda för de som är lite klarare i huvudet än lilla mor. L var snäll och höll med om att frågorna var "dumma" när det blev svårt att svara. En del handlade om TV-tittande. När mor blev sambo för drygt 15 år sedan, förlorade hon makten över fjärrkontrollen och nu, efter att hon blev ensam, har hon inte en aning om att hon skulle kunna välja. Hon tittar på det som dyker upp i rutan. Olika kanaler vet hon inte vad det är. Detta är bakgrunden till följande lilla dialog:

- Vad tycker du om att titta på för program?
- ???
- Underhållingsprogram?
- Ja kanske...
- Du kanske gillar Kalle Moraeus?
- Kalle Moraeus?
- Ja, han från Orsa.
- Orsa, där har jag jobbat!
- Då sätter vi Kalle Moraeus!
- Ja, gör det!

Så gick det till när Kalle Moraeus fick ett nytt fan. I alla fall på papperet...

När de kommit så långt åkte jag till elbutiken och köpte en ny micro till mor, för i den gamla blixtrade det som det värsta åskväder. Den var ganska ny, så förmodligen har hon kört den tom. Ännu en apparat som är svår att förstå sig på.

Recept på hollandaise

Nej, jag har inte blandat ihop mina bloggar. Det här är inte "Elisas mat"! Men efter att alltid varit en hängiven matlagare, jobbat proffessionellt med mat i 15 år, får jag inse att jag är slagen på fingrarna av det stora köket som förser kommunens åldringar, däribland min mor, med kokakylmat. De kan göra hollandaise utan att använda varken smör eller ägg! Däremot har de i både jästextrakt och natriumglutamat. Den här "såsen" och lite skorpsmulor häller de över en hokifilé och kallar för Fiskgratäng hollandaise. Sen klämmer de dit några kokta potatisar och ungefär en matsked amerikansk grönsaksblandning som pricken över i, innan allt packas ned i en plastlåda och försluts. Se där en komplett och näringsriktig måltid till våra kära gamlingar!

Det är vad som bjuds de som inte längre kan laga sin mat själva och inte bor på serviceboende med matsal. Där det finns matsal serveras samma mat, men med sallad och efterrätt. Vad de äter till kvällen är höljt i dunkel. Jag ställde frågan till personalen. Ostkaka, risifrutti, pannkakor.... Till mor som gärna vill ha två lagade mål om dagen, köper vi fryst eller kyld mat i butik. Hon får också en del hemlagade matlådor av mig. Aptiten är inte så stor, hon äter en halv portion till varje måltid, så det skulle ju gå bra att dela matlådorna. Nu är kommunens mat som sagt kokakyl och då måste den delas innan uppvärming. Eventuella rester får inte värmas en gång till. Några i personalen delar lådorna, andra tycker att hon ska minsann ha en hel portion. När hennes sambo fortfarande levde, var det aldrig någon som ifrågasatte att de delade. Jag bråkar inte om det. Om alla delade alla lådor åt henne, så skulle hon ju aldrig få någon annan mat...   Nu kan vi köpa Coops "Sweet and sour chicken" och "Beef teryaki" ibland och när släkten från huvudstaden kommer på besök, händer det att de har med sig "GOH-lådor" från Operakällaren. De sistnämnda är i och för sig också kokakyl, men jag lovar att de innehåller aldrig amerikansk grönsaksblandning, natriumglutamat eller jästextrakt!

Ring, ring...

Mor har glömt hur man svarar i telefon. Hur man ringer är det länge sen hon behärskade. Sista tiden hennes sambo levde, tog han helt över telefonen och det tog inte lång tid innan hon tappade den förmågan. Så är det, man får passa sig för att hjälpa till för mycket, för då försvinner kunskapen ut i det blå.
Det är ju inte många som ringer till henne längre. I stort sett är det min bror och jag, och själv har jag väl tyckt att det har räckt till att hälsa på varannan dag, eller så har jag kommit på det för sent på kvällen.

Min bror slog larm häromdagen. Han hade gjort flera försök att ringa, hört hur hon lyft luren och sen bröts det som aldrig hann bli ett samtal. Det visade sig, att hon inte hade en aning om hur hon skulle göra när hon väl lyft på luren, utan hon tryckte lite på måfå. Till saken hör att hon har en "seniortelefon" som ska vara enkel och tydlig att använda. Vad gör man? Jag skrev en enkel instruktion, klippte och klistrade en grön och en röd lur och hoppades på det bästa. Jag ringde henne på plats från min mobil och hon fick svara. Jag ringde min bror och bad honom ringa upp och hon fick svara. Det gick bra. Sen kom det stora testet nästa dag när jag ringde henne hemifrån. Skulle det fungera? Skulle hon komma ihåg att läsa hur hon skulle göra. Skulle hon se vad som stod på lappen? Hon ser inte så bra heller... Vilken lycka när hon svarade! Hoppas att det håller i sig och att jag och brorsan kommer ihåg att ringa lite oftare. Övning ger färdighet!

Livet går vidare

I morgon är det tre månader sen mors sambo dog. Hon pratar aldrig om honom, men det händer att hon dukar åt honom. Hon är pigg och verkar trivas ganska bra med tillvaron, smiter ner till de andra tanterna i fikarummet då och då. Personalen på "hemmet" upplever också att hon verkar nöjd med tillvaron och att lägenheten blivit ljusare och fräschare, med uppdragna persienner och inga travar med flera år gamla tidningar och reklamblad här och där. Vädret gör naturligtvis sitt till. Det är ljust längre och mor kan sitta ute på balkongen när det är vackert väder. Då njuter hon! En plats i solen är skönt. Nu kommer hon att kunna vara hos oss oftare och sitta i vår trädgård.

I dag var vi på läkarbesök. Det var dags för halvårskontroll på medicinmottagningen. Mor var i högform. Slog sig ned bredvid doktorn och kikade på dataskärmen där hennes provsvar visades. Hon var mycket belåten med att alla värden var bra och sa inte en enda gång att "Det är ett skit att bli gammal"! Jag var lite orolig att doktorn skulle misstycka att en kollega (husdoktor på hemmet) hade ändrat medicineringen. Det har man ju hört att det kan vara känsligt, men han hade inga invändningar. Och hur skulle han ha kunnat det med de värdena? Han berättade att de tidigare vattentäta skotten mellan vårdenheterna är på väg bort, att man äntligen insett att fördelarna överväger eventuella nackdelar och att man faktiskt måste lita på att människor som har tystnadsplikt i sitt yrke också tillämpar det. Det var på tiden!

Begravning

Så har det varit begravning för mors sambo. Det har varit mycket som skulle passa in, innan det var dags för den sista färden. Det är ingen högprioriterad tilldragelse nuförtiden och på kontorstid ska det ske. Annars kan man ju tycka att en lördag skulle passa bra på många sätt. Då skulle även de som inte är direkt närstående kunna hedra den avlidne. Det var dock knappast fallet nu med sambon. Är man 93 år vid frånfället finns det inte så många kvar utöver släkten som tar farväl. Ett par ordensbröder deltog och sen de närmaste.

Vi var en tapper skara på tretton personer utöver prästen. Hade vi varit fler och det hade varit sambons jämngamla vänner hade det blivit problem. Det lilla begravningskapellet ligger på en liten kulle och vi fick ta oss upp för en stentrappa med 3 x 3 trappsteg med mor och rollator. Hon har inte gått i trappor på flera år, men med hjälp av kyrkvaktmästaren gick det bra. Inne i kapellet väntade ytterligare fyra trappsteg. När vi väl hade klarat av dem också, var mor helt slut och mer förvirrad än vanligt. Hon som en gång sjungit i kyrkokör bläddrade oförstående i psalmboken och gjorde inga ansatser att sjunga med. Däremot spanade hon in organisten på en balkong högt upp och tyckte att han spelade bra. Hon undrade också över vem kvinnan i vit särk var. Det var prästen!

Efter begravningen fick vi ta oss ner för alla trapporna igen och bege oss till församlingshemmet för minnesstund, landgång och Loka. Sambons tre barn med respektive gjorde en ansats att blanda sig med övriga gäster, då servitrisen myndigt pekade på ett bord och talade om, att där brukar de närmast sörjande sitta. Det var bara att lyda! När vi kommit till kaffet, blev det i alla fall lite cirkulation mellan oss och stämningen blev som den ofta blir när man kommit så långt - riktigt trivsam.

Sen tog vi mor med oss hem för resten av dagen och en bra bit av kvällen. Hon fick titta på exotiska bilder från min brors och svägerskas Sydafrikaresa. När landgången sjunkit undan, gick det ned både mat och lite vin och när jag så småningom skjutsade hem henne till hemmet var hon rätt nöjd och belåten. Så trevligt hade hon inte haft på länge!

Larmet går!

I dag ringde sjuksyster på hemmet och berättade att mor hade ramlat omkull. Det hade gått bra och hon hade inte ont någonstans. Skönt det! Det är naturligtvis inte bra att mor går och trillar, men nu var det skönt att höra att hon tryckt på larmet för att få hjälp. Jag var inte säker på att hon skulle komma ihåg det när det behövdes. Förut var det alltid sambon som larmade när det behövdes och lite drygt det. Han har ju larmat klart nu och då är det lugnt att veta att mor klarar det själv.

Härom dagen när jag kom för att hälsa på var hon borta. Dörren var olåst. Handväskan stod mitt på soffbordet med plånboken i. Ytterkläderna hängde på sin plats i hallen, så jag blev inte så orolig. Jag kollade i samvarorummet två trappor ned och där satt hon och fikade och hade trevligt. Det var bara att gilla läget och ta en kopp själv. Jag höll väl en liten predikan sen om nyttan av att låsa dörren och att ta handväskan med sig. Att det skulle fastna hade jag inte så stora förhoppningar om, utan tänkte att det var viktigare att hon sökte sällskap. Skulle det råka komma någon oärlig person just då, så skulle han inte hitta mycket av värde. Det skulle vara sambons nyinköpta 42 tums platt-tv då, hur nu någon skulle få den förbi hemtjänsten! Hon har varit ner några gånger till sedan dess och fikat med de andra tanterna. Dörren låst och handväskan med! Tanterna är snälla och svarar tålmodigt när mor frågar för tredje gången vad de stickar för något. Dåligt närminne är väl inte direkt obekant för någon av dem.

Livet går verkligen vidare..

Det har gått mer än tre veckor sedan mors sambo dog och det är mer än tre veckor kvar till begravningen. Visst är det märkligt hur vi prioriterar och planerar. Livet ska gå vidare och inte alltför mycket störas av döden. Begravningar ska ske på kontorstid, inte på helger när kanske många fler kunde vara med och hedra den bortgångne. I princip alltså. Nu är det väl inte så många kvar som yrkesarbetar, som skulle vilja komma och hedra någon som var 93 år vid frånfället..
Efter tre veckor hämtade de specialsängen som sambon hade sista tiden, så nu har vi möblerat om sovrummet och nu känner mor att det är hennes rum. Vi flyttade in öronlappsfåtöljen som varit mormors tidigare och på något sätt fick det mor att förstå att hon får bo kvar i den här lägenheten. Hon har ju trott att den är för stor för en person, men nu verkar hon lugn på den punkten.
Vi har njutit av vårsolen de här senaste dagarna, mor och jag. Tagit kaffebrickan med oss och suttit på en bänk i solen och njutit. Snart har gårdsplanen tinat fram och det blir dags att påminna vd:n för det kommunala bostadsbolaget om att han lovat mig en lastzon så man inte får p-böter efter sex minuter. Det är bara två år det löftet, så nu börjar jag bli riktigt taggad! Under tiden tänker jag inte berätta, att en av p-automaterna är trasig, så man kan stå 12 timmar för en krona! Motiveringen till att ha automater var ju att få cirkulation på p-platsen...
En av de personer som passerade medan vi satt och njöt i vårsolen var husets vaktmästare. Jag undrade om hon inte kunde ändra namnskylten på lägenheten och ta bort sambons namn. Nej, då måste vi besöka det kommunala bostadsbolagets bobutik och skriva om hyreskontraktet. Jag vet inte vilken gång i ordningen som jag undrar, hur gör gamlingar som inte har anhöriga som hjälper dem??

Livet går vidare

I fredags dog mors sambo lugnt och stilla hemma på hemmet med mor och två av sina tre barn närvarande. Den dotter som inte var där, hade träffat honom helgen före och hon kunde då prata med honom och få lite gensvar.
Det har varit lärorika dagar. Jag har lärt mig mycket om palliativ vård. Personalen har varit helt underbar och har på ett så fint sätt hela tiden berättat vad som händer, varför de gör si eller så. Sista två nätterna vakade personalen och höll också ett öga på mor. Det var helt rätt att flytta henne till ett eget rum. Personalen satt och vakade på andra sidan en skjutdörr och hörde hur hon snusade lugnt hela nätterna i stället för att bli väckt en gång i timmen som nätterna före. Nu var hon utvilad när hon behövde vara det. Hon förstår att hon är ensam nu och har inte undrat över var sambon är. Det verkar hon ha helt klart för sig.
Idag har man hämtat sambons rullator, gåstol, rullstol, toastol etc. Det blev mycket utrymme plötsligt och nu oroar mor sig för att inte få bo kvar. Hon tror att lägenheten är avsedd för två personer och att hon måste flytta till en mindre. Jag måste prata med personalen, så de lugnar henne på den punkten. Mina försäkringar tror hon inte riktigt på i det fallet.
Det är nu som livet ska gå vidare och det blir tomt för mor. Den sista tiden har det varit personal som kommit ofta, ofta för att titta till. Sambons barn har varit där och det har hänt något hela tiden. Jag tog med henne till fikarummet på eftermiddagen, tog en kopp kaffe själv och ursäktade mig sedan med att jag måste hem och städa. Lämnade henne med de andra tanterna som hade en mycket nykter inställning till döden. De började jämföra hur länge sen det var som deras gubbar gått hädan. Och har inte mor åkt upp till lägenheten igen så sitter hon väl kvar än...

Komma hem för att dö

Jag har alltid trott att limbo är ett tillstånd efter döden, innan man hamnar antingen i himlen eller på ett varmare ställe. Nu vet jag att det är ett tillstånd före döden och att det omfattar inte bara den som är på väg bort, utan minst lika mycket de närstående. Allting liksom bara svävar. Man vet vad som ska hända, men det går inte att pricka in i almanackan. Det vill säga i det här specifika fallet med mors sambo, vet jag vad som håller på att hända, hans barn vet det och inte minst personalen, den underbara personalen på hemmet vet det. Sambon vet det. Den som jag inte är säker på om hon förstått är mor. Hon sitter mest och tittar på honom hela dagarna där han ligger i dvala. I bland dukar hon en fin kaffebricka och ställer bredvid sängen, men han är långt bortom både fika och eurosport nu.
I går möblerade vi om, så att han får ha sovrummet för sig själv och mor får sova mer ostört på nätterna. Jag brukar inte ha beslutsvånda, men i det här fallet klarade jag inte av att bestämma om den här omflyttningen. Hur förvirrad ska hon inte bli nu? Personalen fick avgöra vad som var bäst, så nu sover hon i ett litet extrarum mellan köket och sovrummet. Vilken dag som helst kanske vi får flytta tillbaka igen. Limbo.
Sambon vet som sagt att det är nära slutet. Det är jag ganska säker på. Han är trött på livet men rädd för slutet på det. Jag har sett honom knäppa händerna och lyfta dem mot taket mumlandes något ohörbart och jag har hört honom svära med en förvånansvärt stark röst. Limbo.
Personalen tittar till, bäddar om, ger medicin och matar med flytande föda. För bara en dryg vecka sedan undrade jag varför han behövde puréad mat! Där ser man hur lite man vet och förstår. De ger sig också tid att sitta ner en stund med mor då och då och prata lite.
Ja, så går de här vackra vinterdagarna mot vår och det blir längre dagar, men inne på hemmet märker man inte mycket av det bakom halvfällda persienner. Där i den lägenheten går dagarna i en väntan som vi inte vet när den tar slut. Den kanske bara är en telefonsignal bort, eller så är det en vecka kvar, en månad?? Limbo är sannerligen nu.

Hemma igen

Sista icke-puréade lutfisken...

Mors sambo har kommit hem igen, tre veckor äldre och mycket tröttare än när han åkte in. Men är man gammal och trött så ligger man minst lika bra hemma som på sjukhus. Hemtjänst och sjuksyster finns i huset och man kan titta på Eurosport hur mycket man vill. Nu hör jag TV-apparaten i bakgrunden igen när jag ringer mor, så ordningen är återställd.

En skillnad mot tidigare är att han ska ha puréad kost numera. Jag undrar varför? Vad jag vet så har han varken fler eller färre tänder innan han togs in... Nu delar mor och sambon på en matlåda, så för att hon ska få fortsätta att tugga och äta "riktig" mat, kommer de att få varsin låda som sen måste delas innan de värms. Koka-kylmat får nämligen inte värmas två gånger. Säg den pensionär som följer det... Ja, det här verkar ju lite i krångligaste laget för lilla mor, så jag har bett att hemtjänsten ska hjälpa till med det.

På senaste planeringsmötet frågade jag om personalen på hemmet får mer resurser, nu när sambon kommer hem så pass mycket mer vårdkrävande än tidigare. De såg ut som om jag svurit i kyrkan! Oh nej, det ska rymmas inom samma organisation. Hoppas att de passade på att vila medan han låg inne! Jag förstår i och för sig och man ska väl vara tacksam för att ingen får sparken när någon av gamlingarna går hädan och någon kryare person flyttar in i stället.

På tal om att gå hädan, så fick jag kanske förklaringen idag, till varför man bytte sal på sjukhuset åt sambon under tiden han var med på planeringsmötet. Jag var ganska upprörd då och tyckte att de kunde ha skött det smidigare. Idag såg jag i tidningen att hans dåvarande rumskamrat dog den dagen och kanske han blev akut sämre just då under vårt möte.

Ny vårdplanering

Ja då har det varit ny vårdplanering för mors sambo. I torsdags träffades vi igen med ny samordningssjuksyster, sjukgymnast, arbetsterapeut och resten av det gamla gänget. Det var bara själva huvudpersonen, sambon, som fattades den här gången. Han hade fått nog och tvärvägrade, vilket jag inte klandrar honom för. Han fick hjälp i säng och somnade ifrån hela cirkusen.
Ny genomgång - sjukgymnasten och arbetsterapeuten hade gjort hembesök på hemmet hos en något förvånad mor som naturligtvis hade glömt att jag förvarnat henne om besöket. Nu är hon ju van vid att det tittar in hemtjänstpersonal lite då och då, så det var ingen större fara på taket. Det konstaterades i alla fall det var gott om svängrum för rullator, rullstol, gåstol och toastol. Det finns tydligen en stol för alla tänkbara situationer här i livet. Det känns ju betryggande! Den stora frågan var tydligen om han skulle ha grindar eller ej på sängen. Man befarade att han skulle försöka resa sig ur sängen och försöka gå utan stöd och hjälp. Reglerna är så att gamlingen måste lämna ett medgivande för sänggrindar eller så ska en läkare ordinera det. Förstår inte riktigt vitsen med det. Den församlade kompetensen vid det här mötet borde väl bäst kunna bedömma om det behövs eller inte? Alternativet är tydligen att sänka sängen så mycket som möjligt och lägga madrasser på golvet bredvid sängen. Verkar något tungjobbat och opraktiskt...
Kontentan av det hela blev i alla fall att han får åka hem så fort alla hjälpmedel finns på plats, förmodligen måndag eller tisdag. Om han fortfarande är i livet då... Han har helt tappat gnistan och sover mest hela tiden och det kan man väl få göra när man är 93 år?

Kommunikationsfel

Då har det varit vårdplanering för mors sambo och om några dagar gör vi om den igen...
Allt började bra. Där var samordningssjuksyster, biståndsbedömare, sjuksyster från hemmet som hade bjudit in sig själv, en till en början motvillig sambo som tinade upp så småningom, när han kom underfund med att han var föremålet för fyra kvinnors omsorger. Arbetsterapueten och sjukgymnasten lyste med sin frånvaro. Det var ett bra samtal om vilka resurser som behövs, hur mycket hjälp och tillsyn och alla var överens om att det skulle fungera på hemmet. Enda frågetecknet var om han kunde köra rullstolen själv inomhus eller om han behöver skjutsas. Det kräver tydligen olika modeller av stol. Det skulle redas ut och det talades om hemgång i slutet av veckan.
Mötet avslutades och jag och syster från hemmet skulle skjutsa sambon tillbaka till salen. Då hade man passat på att byta rum åt honom. Någon hojtade bara att "han ska vara på 7:3 nu". Ingen hjälp, ingen förklaring, ingenting. Vi hittade rummet och ett sängbord med ett par bekanta glasögon på, så vi antod att sängen bredvid var hans.
Där lämnade vi honom och på vägen ut blev vi inkallade på samordningssysters rum. Nu hade sjukgymnasten och arbetsterapeuten dykt upp och de hade minsann fått besked att gubben var för skruttig för några insatser från deras sida. Däremot ansågs han för frisk för att vara kvar..... Biståndsbedömaren höll på att flyga i taket och talade om att under alla år hon jobbat med det här, hade det aldrig hänt att någon med särskilt boende, "hemmet" i det här fallet, hade lagts in på korttidsboende. På hemmet finns personal dygnet runt, sjuksyster i huset på dagtid och joursyster övrig tid osv, osv...
Det hela utmynnade i att det blir ett nytt planeringsmöte, vi får väl se när..
På eftermiddagen skjutsade jag mor till lasarettet, så hon fick hälsa på en stund. När jag kom för att hämta henne, frågade sambon om ambulansen hade kommit. Ambulansen? Ja, ska jag inte åka hem nu, frågade han. Då ville jag bara gråta. Och skämmas! Varför pratar vi så gärna över huvudet på gamla människor bara för att de är gamla och hör dåligt? Det var så himla viktigt att han skulle vara med på mötet, men kontentan av det hela var det inte så viktigt att delge honom.

Vårdplanering

I morgon är det dags för vårdplanering för mors sambo. Det torde betyda att han är färdigbehandlad och ska vidare någon annanstans. Dock inte himlen den här gången, för då får man sköta planerandet efteråt börjar jag lära mig.
Det var rena slumpen att jag fick veta att planeringen var planerad. Jag fick se en lapp som låg på sambons sängbord. Där stod tidpunkt och vilka som skulle delta. Det var diverse sjukvårdspersonal, sjukgymnast, kommunens biståndsbedömare och anhörig, men inte någon från det särskilda boende där mor och sambon bor när dom är krya. Jag tänker kvala in som anhörig och jag berättade för sjuksyster på "hemmet" vad som var på gång. "Det är som vanligt" suckade syster. "Vi brukar få veta om någon är på väg hem en timme innan och gärna på eftermiddagen när vi har lägst bemanning". Hon skulle i alla fall ringa Rehab och försöka få skicka någon som vet vad de har för förutsättningar att ta hand om gubben.
På lappen fanns också plats för eventuella frågor. Där hade sambon skrivit upp och ned "Nyponmust" och "Alfred Nylund", så nu har de säkert något att fundera över!
Det blir spännande i morgon, men jag hoppas och tror att han får komma hem till hemmet igen. Fortsättning följer...

Mor på rymmen

Sambon ligger kvar på lasarettet och kommer att så göra minst den här veckan. När han åkte in var det för bl.a. misstänkt propp i en fot som han hade väldigt ont i. Någon propp var det nu inte, men man konstaterade en spricka i foten och gipsade den. Nu skulle han inte få stödja på den på sex veckor. Inte så konstigt eftersom han hade ramlat någon dag tidigare. Tre dagar senare röntgar man igen, tar bort gipset och säger att nu kan han få börja stödja lite försiktigt på foten! Vad är nu detta? Har gubben världens bästa läkkött? Eller har någon misstolkat en röntgenbild? Hur som helst lär han inte stödja så mycket på någon av fötterna på ett tag eftersom han har lunginflammation också. "Det är ett skit att bli gammal" brukar lilla mor säga och ibland är jag benägen att hålla med!
Mor är i alla fall på det klara med att han ligger på lasarettet och har slutat att leta efter honom i lägenheten. Så långt är det lugnt. Svårare är det att komma ihåg att jag har lovat skjuts för att hälsa på honom. Idag på eftermiddagen när jag kommer uppför trapporna för att hämta henne, får jag se hur hon kliver in i hissen. På väg för att hälsa på sambon på lasarettet. Hur skulle du ta dig dit, frågade jag. Jaa, jag tar väl till höger..... Hon hade inte mer än en svag aning och ute var det glansis och alldeles för lång väg att gå. Suck!
Jag skjutsade henne och lämnade henne på avdelningen hos sambon. Sen åkte jag och uträttade några ärenden, medan jag undrade om hon plötsligt skulle få för sig att ta sig hem för egen maskin. Det hade hon inte utan satt kvar och väntade på mig. Hemma igen lovade hon att inte ge sig ut på egen hand igen. Gott och väl det, men nu finns ju oron där hela tiden.

Vem vet vad?

I dag på förmiddagen skulle mor och jag ta en tur till affären för att fylla på matförråden. Det är bäst att passa på när vädret tillåter. Inte för kallt, blåsigt, moddigt eller halt med andra ord. Utetemperatur kring nollan och skapligt snöröjt var det, så det skulle nog gå bra.
När jag kliver på hos mor är hon mer än vanligt förvirrad. Sambon syntes inte till, men hans rullator och lånerullstolen fanns på plast. Var var gubben? Mor hade inte en aning, inte heller om hur länge han varit borta. Jag ringde hemtjänsten som kunde berätta att han lades in på lasarettet i går! Det var i och för sig inte förvånande, han har varit väldigt klen en längre tid nu. Det som förvånade var varför inte jag fått veta något? Nu står ju inte jag som närmast anhörig, det gör en av hans döttrar och hon hade underrättats. Men det var ju en händelse som i högsta grad påverkade mor och personalen vet ju hur förvirrad hon är.
Nu fick mor följa med hem och äta lunch innan vi gjorde dagens inköp. Nytt samtal till hemtjänsten för att få ut hennes medicin innan vi åkte. Den kom syster snabbt med och hon hade lite dåligt samvete över att hon inte tänkt på att ringa mig. Inte så konstigt egentligen. Hon trodde att sambons dotter skulle meddela mig, medan dottern förmodligen tar för givet, att jag som bor på orten har full koll på vad som händer på hemmet. Suck!
Det är alltså inte bara i de yngre generationerna som nya familjebildningar ställer till med förvirring!
Mor fick följa med hem och bli bjuden på lunch och sen åkte vi och handlade. Efter det var hon ganska nöjd med att bli skjutsad hem och laga sig lite eftermiddagskaffe. Men jag är inte säker på att hon vet var sambon är nu heller. Däremot är jag ganska säker på att jag får veta vad som händer härnäst...