Kommunikationsfel

Då har det varit vårdplanering för mors sambo och om några dagar gör vi om den igen...
Allt började bra. Där var samordningssjuksyster, biståndsbedömare, sjuksyster från hemmet som hade bjudit in sig själv, en till en början motvillig sambo som tinade upp så småningom, när han kom underfund med att han var föremålet för fyra kvinnors omsorger. Arbetsterapueten och sjukgymnasten lyste med sin frånvaro. Det var ett bra samtal om vilka resurser som behövs, hur mycket hjälp och tillsyn och alla var överens om att det skulle fungera på hemmet. Enda frågetecknet var om han kunde köra rullstolen själv inomhus eller om han behöver skjutsas. Det kräver tydligen olika modeller av stol. Det skulle redas ut och det talades om hemgång i slutet av veckan.
Mötet avslutades och jag och syster från hemmet skulle skjutsa sambon tillbaka till salen. Då hade man passat på att byta rum åt honom. Någon hojtade bara att "han ska vara på 7:3 nu". Ingen hjälp, ingen förklaring, ingenting. Vi hittade rummet och ett sängbord med ett par bekanta glasögon på, så vi antod att sängen bredvid var hans.
Där lämnade vi honom och på vägen ut blev vi inkallade på samordningssysters rum. Nu hade sjukgymnasten och arbetsterapeuten dykt upp och de hade minsann fått besked att gubben var för skruttig för några insatser från deras sida. Däremot ansågs han för frisk för att vara kvar..... Biståndsbedömaren höll på att flyga i taket och talade om att under alla år hon jobbat med det här, hade det aldrig hänt att någon med särskilt boende, "hemmet" i det här fallet, hade lagts in på korttidsboende. På hemmet finns personal dygnet runt, sjuksyster i huset på dagtid och joursyster övrig tid osv, osv...
Det hela utmynnade i att det blir ett nytt planeringsmöte, vi får väl se när..
På eftermiddagen skjutsade jag mor till lasarettet, så hon fick hälsa på en stund. När jag kom för att hämta henne, frågade sambon om ambulansen hade kommit. Ambulansen? Ja, ska jag inte åka hem nu, frågade han. Då ville jag bara gråta. Och skämmas! Varför pratar vi så gärna över huvudet på gamla människor bara för att de är gamla och hör dåligt? Det var så himla viktigt att han skulle vara med på mötet, men kontentan av det hela var det inte så viktigt att delge honom.

Vårdplanering

I morgon är det dags för vårdplanering för mors sambo. Det torde betyda att han är färdigbehandlad och ska vidare någon annanstans. Dock inte himlen den här gången, för då får man sköta planerandet efteråt börjar jag lära mig.
Det var rena slumpen att jag fick veta att planeringen var planerad. Jag fick se en lapp som låg på sambons sängbord. Där stod tidpunkt och vilka som skulle delta. Det var diverse sjukvårdspersonal, sjukgymnast, kommunens biståndsbedömare och anhörig, men inte någon från det särskilda boende där mor och sambon bor när dom är krya. Jag tänker kvala in som anhörig och jag berättade för sjuksyster på "hemmet" vad som var på gång. "Det är som vanligt" suckade syster. "Vi brukar få veta om någon är på väg hem en timme innan och gärna på eftermiddagen när vi har lägst bemanning". Hon skulle i alla fall ringa Rehab och försöka få skicka någon som vet vad de har för förutsättningar att ta hand om gubben.
På lappen fanns också plats för eventuella frågor. Där hade sambon skrivit upp och ned "Nyponmust" och "Alfred Nylund", så nu har de säkert något att fundera över!
Det blir spännande i morgon, men jag hoppas och tror att han får komma hem till hemmet igen. Fortsättning följer...

Mor på rymmen

Sambon ligger kvar på lasarettet och kommer att så göra minst den här veckan. När han åkte in var det för bl.a. misstänkt propp i en fot som han hade väldigt ont i. Någon propp var det nu inte, men man konstaterade en spricka i foten och gipsade den. Nu skulle han inte få stödja på den på sex veckor. Inte så konstigt eftersom han hade ramlat någon dag tidigare. Tre dagar senare röntgar man igen, tar bort gipset och säger att nu kan han få börja stödja lite försiktigt på foten! Vad är nu detta? Har gubben världens bästa läkkött? Eller har någon misstolkat en röntgenbild? Hur som helst lär han inte stödja så mycket på någon av fötterna på ett tag eftersom han har lunginflammation också. "Det är ett skit att bli gammal" brukar lilla mor säga och ibland är jag benägen att hålla med!
Mor är i alla fall på det klara med att han ligger på lasarettet och har slutat att leta efter honom i lägenheten. Så långt är det lugnt. Svårare är det att komma ihåg att jag har lovat skjuts för att hälsa på honom. Idag på eftermiddagen när jag kommer uppför trapporna för att hämta henne, får jag se hur hon kliver in i hissen. På väg för att hälsa på sambon på lasarettet. Hur skulle du ta dig dit, frågade jag. Jaa, jag tar väl till höger..... Hon hade inte mer än en svag aning och ute var det glansis och alldeles för lång väg att gå. Suck!
Jag skjutsade henne och lämnade henne på avdelningen hos sambon. Sen åkte jag och uträttade några ärenden, medan jag undrade om hon plötsligt skulle få för sig att ta sig hem för egen maskin. Det hade hon inte utan satt kvar och väntade på mig. Hemma igen lovade hon att inte ge sig ut på egen hand igen. Gott och väl det, men nu finns ju oron där hela tiden.

Vem vet vad?

I dag på förmiddagen skulle mor och jag ta en tur till affären för att fylla på matförråden. Det är bäst att passa på när vädret tillåter. Inte för kallt, blåsigt, moddigt eller halt med andra ord. Utetemperatur kring nollan och skapligt snöröjt var det, så det skulle nog gå bra.
När jag kliver på hos mor är hon mer än vanligt förvirrad. Sambon syntes inte till, men hans rullator och lånerullstolen fanns på plast. Var var gubben? Mor hade inte en aning, inte heller om hur länge han varit borta. Jag ringde hemtjänsten som kunde berätta att han lades in på lasarettet i går! Det var i och för sig inte förvånande, han har varit väldigt klen en längre tid nu. Det som förvånade var varför inte jag fått veta något? Nu står ju inte jag som närmast anhörig, det gör en av hans döttrar och hon hade underrättats. Men det var ju en händelse som i högsta grad påverkade mor och personalen vet ju hur förvirrad hon är.
Nu fick mor följa med hem och äta lunch innan vi gjorde dagens inköp. Nytt samtal till hemtjänsten för att få ut hennes medicin innan vi åkte. Den kom syster snabbt med och hon hade lite dåligt samvete över att hon inte tänkt på att ringa mig. Inte så konstigt egentligen. Hon trodde att sambons dotter skulle meddela mig, medan dottern förmodligen tar för givet, att jag som bor på orten har full koll på vad som händer på hemmet. Suck!
Det är alltså inte bara i de yngre generationerna som nya familjebildningar ställer till med förvirring!
Mor fick följa med hem och bli bjuden på lunch och sen åkte vi och handlade. Efter det var hon ganska nöjd med att bli skjutsad hem och laga sig lite eftermiddagskaffe. Men jag är inte säker på att hon vet var sambon är nu heller. Däremot är jag ganska säker på att jag får veta vad som händer härnäst...