Trodde det var slut nu...

Inför dagens besök hos mor funderade jag på, om jag skulle ta med mor ut och handla eller göra inköpen åt henne själv. Eftersom det var nära lunchtid och blåste väldigt kallt ute, handlade jag först och åkte sen till hemmet. Väl där hade klockan blivit 12.15 och jag väntade mig att hon skulle sitta vid köksbordet och äta sin lunch. Öppnade dörren och ropade en hälsning. Inget svar. På köksbordet stod frukosten framdukad orörd. I en liten plastbägare låg morgondosen av mors medicin. Dörren till sovrummet var stängd. Jag tog ett djupt andetag, fullt beredd på det värsta, och öppnade dörren. På sängkanten satt mor, halvklädd, och hälsade glatt "Godmorgon!"
När hemtjänsten kom några minuter senare för att dela lunchmedicinen och hjälpa mor att värma maten, påpekade jag att hon skulle nog inte ha mer medicin just då. Vi pratade lite om det inträffade, men det verkar som om personalen inte kan göra mycket, eftersom ledordet inom äldrevården är "Självbestämmande". Gamlingarna får alltså göra som de vill, och det är väl bra inom rimliga gränser. Om jag vill sova hela förmiddagen, så gör jag det och det är min ensak. Samma med mor. Skillnaden är att jag kan förstå konsekvenserna av det jag gör. Jag vet att om frukosten får stå framme i fyra timmar, så blir den förstörd, och om jag ställer in den i kylen och tar fram den i morgon igen, så kan jag bli matförgiftad. Jag har hällt ut mjölk som surnat innan bäst föredatum och slängt mögligt pålägg mer än en gång. Hemtjänsten får inte kolla kylskåpet, för då kränker de den personliga integriteten. Torka spyor får de göra, för det är de som får ta konsekvenserna!
På väg därifrån slank jag in till sjuksyster och berättade om det inträffade. På tal om det heliga självbestämmandet berättade hon, att hur dement och/eller hjälplös en person än är, så får de frågan om de VILL flytta till ett annat boende. På något sätt är det som om vi inte vill erkänna, att vi på gamla dar kanske inte KAN bestämma längre. Självbestämmande in absurdum! Tänk om vi behandlade våra barn på samma sätt? Vill du börja skolan lille vän? Förr sa man om åldrandet att man gick i barndom igen och det stämmer ofta. Då tycker jag att man ska handla därefter och vänligt men bestämt ta kommandot. Så det så!!
Nu pratar de på radion om att en 90-årig kvinna svultit ihjäl på ett äldreboende. Tänk om hon ville det då? Självbestämmande? Får man tvångsmata?
Mor och jag var arbetskamrater i många år och är nu med i samma pensionärsförening. I morgon är det dags för julbord och jag tänker inte ta med mor. Är det väldigt själviskt av mig? Mor skulle säkert tycka det var trevligt, men jobbigt. Hon skulle kanske känna igen någon av de andra, men mest undra vilka de var. Hon har glömt det mesta av bordskick. I bästa fall skulle hon hålla tätt genom hela måltiden och efterföljande kaffe. När vi kommit hem, skulle hon inte komma ihåg att hon varit ute och ätit julbord. Varför har jag så dåligt samvete för att jag inte tar med henne?

Vad är demens egentligen?

Idag ringde K som handlägger placering på demensboende i kommunen. Fint tänkte jag först, det här går ju som på räls! Sen sa K att det inte finns någon demensdiagnos på mor. Jamen, invände jag, hon har ju varit på minnesutredning två gånger. Det är inte säkert att hon är dement för det. Hon kanske bara är glömsk på grund av ålder, och det finns ingen diagnos ställd av läkare att hon har en demenssjukdom, svarade K, vi kanske ska titta på helinackordering i stället?
Eftersom jag fick samtalet när jag var på Resecentrum för att köpa biljetter, fick jag bita ihop tills jag kom hem, innan jag började stortjuta. Sen ringde jag demensjuksköterskan och fick en tid till nästa fredag för ny utredning och efter det gjorde jag som jag brukar göra när det kör ihop sig - googlade. På demens! Vad än mor lider av så inte är det åldersglömska. Det är betydligt mer än glömda namn och gömda nycklar. Jag har skrivit i "programförklaringen" till den här bloggen, att den inte ska handla om mors tillkortakommanden och jag tänker inte beskriva allt nu heller, men jag tänker skriva ner det och ta med till minnesmottagningen. Vad jag kommer ihåg av de tidigare utredningarna så var det lite huvudräkning (inga problem), dagens datum (höst, fast det var vår, 1956), klockslag (rätt på minuten) etc..  Ingenting om alternativa ställen att gömma matlådor på.
Sen åkte jag till hemmet för att se om vi behövde handla något. Mor såg ut som om hon nyss tagit ur hårrullarna, fast hon fick håret rullat i tisdags. Hon hade alltså inte kammat sig på två dagar och ingen hade hjälpt henne eller påmint henne heller. Hon var i alla fall glad och pigg och tyckte det var trevligt att jag kammade henne. Sen kollade jag kyl och frys. I frysen låg hårrullarna! Åldersglömska? Skulle inte tro det!
Jag berättade för syster på hemmet om förmiddagens besked. Hon tog sig för pannan och tyckte att det var väl bara att fråga personalen som följt mor i fyra år nu. Visst är det märkligt att en läkares ord väger så mycket tyngre och att man ska uppta tid på såväl minnesmottagning som hos doktorn i onödan?

Min tand är lös...

"Min tand är lös, min tand är lös och snart är jag en gammal tös". Ja, så sjöng vi när det var dags för mjölktänderna att ge sig iväg. Vilken lycka och stolthet det var! Värre är det i den bakvända barndomen när tandlossningen sätter in. För två veckor sedan upptäckte jag, att mor hade problem med att tugga. Det var en framtand i överkäken som vickade fram och tillbaka. Jag ringde tandläkaren för att få en tid, men fick en tid hos tandhygienisten först. Hon skulle titta och sen skulle man besluta vad som skulle göras. Mor fick kämpa på med sin lösa tand två veckor till.
Igår var det så dags och det tog inte många minuter att konstatera, att det inte fanns något annat att göra än att dra ut tanden. Tandläkaren hade tid att ta den på en gång. Jamen, säger jag, hon äter ju Waran. Vet du vad hon har för PK-värde, undrade tandhygienisten. Det hade jag ingen aning om, så jag försökte ringa sjuksyster på hemmet. Mobilen hade laddat ur sig som vanligt. Ibland undrar jag, vem det är som sitter i min handväska och pratar i min mobil? Jag fick låna telefon och syster svarade att hon stod ute på gården för att skicka iväg en av de boende till akuten. Kunde jag ringa igen om fem minuter? Jag väntade åtta minuter. Mor låg i stolen och undrade vad som hände. Lånade telefonen igen. "Nej, jag har inte hunnit tillbaka än. Kan jag ringa din mobil?" Hon fick numret till tandläkaren och ringde efter ytterligare några minuter och lämnade PK-värdet, som var OK för en tandutdragning. Så blev mor av med tanden till slut och vi kunde åka hem igen.
Idag tuggade hon gladeligen i sig stekt fläsk. Struntade i de bruna bönorna, men det har inte med tandstatusen att göra!
Nu kan det ju tyckas som en bagatell, efter alla förfärliga avslöjandet som gjorts om äldrevården senaste veckan. Men jag bara undrar, hur länge hon skulle ha fått ha sin lösa tand, om inte jag hade lagt märke till den? Hon fick knappt i sig maten och hur ska man upptäcka det, när hon sitter ensam och äter med en vägg mittemot i stället för en medmänniska?
Idag kom äntligen ansökningspapperen om ett annat boende och i morgon fyller vi i och skickar in dem.

Men hur tänkte ni nu?

För någon vecka sedan fick jag se en lapp på mors kylskåpsdörr. Där stod det att hon skulle få en ny städerska med start i morgon. Jaha, tänkte jag, ännu en ny person, men det ska väl gå bra. Idag ringde P som är mors kontaktperson på hemmet, för att berätta att i morgon kommer de från Samhall för att städa. Tidigare har P städat, men nu har man lagt ut städningen på entreprenad. Tanken är att man ska frigöra tid för kontaktpersonerna att hälsa på "sina" gamlingar för en pratstund då och då. Det lät inte som om hon trodde riktigt på det. Jag tror definitivt inte på det. Det är en ren sparåtgärd och ingenting annat!
Jag frågade om det kommer en eller fler personer för att städa, för jag minns hur det var innan mor och sambon flyttade från villan. Då kom det tre personer och for igenom huset och städade i turbofart. Rent och fint blev det, men gamlingarna var helt slut efteråt. Det städades överallt i varje vrå samtidigt.
Så nu undrar jag vem som kom på den här idén och hur man tänkte? Att kontaktpersonerna skulle få mer tid över för pratstunder låter ju bra, men hallå, nu pratar vi om 90% kvinnor som utför städningen. På det här hemmet 100%. De kan alltså göra två saker samtidigt - städa och prata! Med undantag för dammsugningen då, men den är ju snart överstökad. Så om den här reformen har tillkommit för gamlingarnas skull - tänk om! Låt dem slippa ytterligare nya ansikten och spar pengarna för entreprenaden. Använd de pengarna till att låta P och hennes kollegor få städa lite långsammare och prata lite mer.

I morgon är det slut på höstlovet och föreståndaren för hemmet är på plats, så då ska jag kontakta henne för ett samtal om ett demensboende för mor. Jag blir mer och mer övertygad om att det är det rätta. När jag pratade med P idag höll hon med om det. Tänk bara att få komma ner i marknivå. Då måste mor ju till och med få mata fåglarna på vintern!

Kärleken är evig!

Idag ringde min man sin 93-årige kusin. "Jag kan inte prata nu", fick han till svar. Vi undrade lite om han mådde dåligt eller vad det var för fel. Han hade låtit lite suddig. Ett par timmar senare ringer det och jag svarar. "Jag kunde inte prata med B tidigare, för jag är så ledsen. Idag är det 73 år sedan jag träffade min fru", säger kusinen.
Han blev änkling för ett par år sedan efter att ha varit gift i 70 år. Bara det är ju en bedrift, men att sedan komma ihåg exakt vilken dag de träffades är fantastiskt. De träffades alltså 1938! Det har verkat som om han anpassat sig bra till ett liv som änkling. Han bor i en servicelägenhet, har barn och barnbarn i närheten, men vilken saknad det måste vara efter så många år av gemenskap. Jag hoppas att någon av hans närmaste hälsar på idag och kramar om honom hårt och länge!