Tack snälla!

Idag kom det. Det efterlängtade telefonsamtalet från en vänlig kvinna som talade om, att nu finns det en plats för mor. På det stället jag har önskat! I lördags läste jag en dödsannons med tack till personalen på det demensboendet. Det var med blandade känslor jag läste annonsen och kände hoppet stiga. Jag skämdes nästan, men det är ju så, att någon måste dö innan någon annan får plats. Den kvinnan hade haft det bra, det framgick ju av annonsen.
Nu ska rummet utrymmas och städas. Sen får vi komma och titta. Jag funderade en del på om mor skulle bli orolig om jag började prata om flytt redan nu, men beslutade att ta tjuren vid hornen.
"Kommer du ihåg att vi har pratat om att du ska få flytta till ett ställe, där de kan hjälpa dig mer, och där du inte behöver vara så ensam?"
"Njaa..."
"Där du slipper få maten i en plastbytta, utan får gå till dukat bord i en matsal?"
"Jaa, kanske...."
"Där det finns en trädgård, där du kan gå ut när du vill i sommar, t.o.m. äta ute när det är fint väder?"
"Det låter trevligt!"
Det sista med ett stort leende.
Tack och lov att jag kan lova henne en trädgård. Det som hon har saknat mest sedan hon flyttade från villan.
Det kommer att gå bra. Det kommer att bli bra!