Larmet går!

I dag ringde sjuksyster på hemmet och berättade att mor hade ramlat omkull. Det hade gått bra och hon hade inte ont någonstans. Skönt det! Det är naturligtvis inte bra att mor går och trillar, men nu var det skönt att höra att hon tryckt på larmet för att få hjälp. Jag var inte säker på att hon skulle komma ihåg det när det behövdes. Förut var det alltid sambon som larmade när det behövdes och lite drygt det. Han har ju larmat klart nu och då är det lugnt att veta att mor klarar det själv.

Härom dagen när jag kom för att hälsa på var hon borta. Dörren var olåst. Handväskan stod mitt på soffbordet med plånboken i. Ytterkläderna hängde på sin plats i hallen, så jag blev inte så orolig. Jag kollade i samvarorummet två trappor ned och där satt hon och fikade och hade trevligt. Det var bara att gilla läget och ta en kopp själv. Jag höll väl en liten predikan sen om nyttan av att låsa dörren och att ta handväskan med sig. Att det skulle fastna hade jag inte så stora förhoppningar om, utan tänkte att det var viktigare att hon sökte sällskap. Skulle det råka komma någon oärlig person just då, så skulle han inte hitta mycket av värde. Det skulle vara sambons nyinköpta 42 tums platt-tv då, hur nu någon skulle få den förbi hemtjänsten! Hon har varit ner några gånger till sedan dess och fikat med de andra tanterna. Dörren låst och handväskan med! Tanterna är snälla och svarar tålmodigt när mor frågar för tredje gången vad de stickar för något. Dåligt närminne är väl inte direkt obekant för någon av dem.