Livet går verkligen vidare..

Det har gått mer än tre veckor sedan mors sambo dog och det är mer än tre veckor kvar till begravningen. Visst är det märkligt hur vi prioriterar och planerar. Livet ska gå vidare och inte alltför mycket störas av döden. Begravningar ska ske på kontorstid, inte på helger när kanske många fler kunde vara med och hedra den bortgångne. I princip alltså. Nu är det väl inte så många kvar som yrkesarbetar, som skulle vilja komma och hedra någon som var 93 år vid frånfället..
Efter tre veckor hämtade de specialsängen som sambon hade sista tiden, så nu har vi möblerat om sovrummet och nu känner mor att det är hennes rum. Vi flyttade in öronlappsfåtöljen som varit mormors tidigare och på något sätt fick det mor att förstå att hon får bo kvar i den här lägenheten. Hon har ju trott att den är för stor för en person, men nu verkar hon lugn på den punkten.
Vi har njutit av vårsolen de här senaste dagarna, mor och jag. Tagit kaffebrickan med oss och suttit på en bänk i solen och njutit. Snart har gårdsplanen tinat fram och det blir dags att påminna vd:n för det kommunala bostadsbolaget om att han lovat mig en lastzon så man inte får p-böter efter sex minuter. Det är bara två år det löftet, så nu börjar jag bli riktigt taggad! Under tiden tänker jag inte berätta, att en av p-automaterna är trasig, så man kan stå 12 timmar för en krona! Motiveringen till att ha automater var ju att få cirkulation på p-platsen...
En av de personer som passerade medan vi satt och njöt i vårsolen var husets vaktmästare. Jag undrade om hon inte kunde ändra namnskylten på lägenheten och ta bort sambons namn. Nej, då måste vi besöka det kommunala bostadsbolagets bobutik och skriva om hyreskontraktet. Jag vet inte vilken gång i ordningen som jag undrar, hur gör gamlingar som inte har anhöriga som hjälper dem??