Cirkeln är sluten

Nu går det fort. Livet är som en ketchupflaska ibland. I fredags förmiddag besökte jag demensboendet där mor har fått plats. Jag träffade föreståndaren, mors kontaktperson och sjuksyster. Jag fick mängder med information och papper att fylla i - en hel mapp. Vi tittade på mors rum som var stort och ljust. Det får vi möblera med hennes egna möbler, utom sängen som är en sjukhussäng. Jag började prata om att jag skulle fråga min bror, när han har tid att hjälpa till, när jag fick veta att på onsdag kl.11.00 var mor välkommen att flytta in. Hoppsan!
På eftermiddagen tog jag med mig mor, för att visa var hon ska bo från och med onsdag. Hon var lite avvaktande först, men höll med om att rummet var stort och fint. "Är det för en person" undrade hon. "Jo, det är för dig" svarade jag och det var hon nöjd med. Sen fortsatte vi till de gemensamma utrymmena, matsal och TV-hörna. Där framför TV:n satt två gamla bekanta herrar, som båda tyckte att det väldigt trevligt att hon skulle flytta in. Jag är inte alldeles säker på om varken de eller mor verkligen kände igen varandra, men trevligt var det. På vägen ut fick vi se att det satt gamla foton från vår stad på väggarna och det första vi såg, var från mors barndomshem. Nog är det märkligt ändå och på något sätt kändes det som om cirkeln var sluten.