Livet går vidare

I fredags dog mors sambo lugnt och stilla hemma på hemmet med mor och två av sina tre barn närvarande. Den dotter som inte var där, hade träffat honom helgen före och hon kunde då prata med honom och få lite gensvar.
Det har varit lärorika dagar. Jag har lärt mig mycket om palliativ vård. Personalen har varit helt underbar och har på ett så fint sätt hela tiden berättat vad som händer, varför de gör si eller så. Sista två nätterna vakade personalen och höll också ett öga på mor. Det var helt rätt att flytta henne till ett eget rum. Personalen satt och vakade på andra sidan en skjutdörr och hörde hur hon snusade lugnt hela nätterna i stället för att bli väckt en gång i timmen som nätterna före. Nu var hon utvilad när hon behövde vara det. Hon förstår att hon är ensam nu och har inte undrat över var sambon är. Det verkar hon ha helt klart för sig.
Idag har man hämtat sambons rullator, gåstol, rullstol, toastol etc. Det blev mycket utrymme plötsligt och nu oroar mor sig för att inte få bo kvar. Hon tror att lägenheten är avsedd för två personer och att hon måste flytta till en mindre. Jag måste prata med personalen, så de lugnar henne på den punkten. Mina försäkringar tror hon inte riktigt på i det fallet.
Det är nu som livet ska gå vidare och det blir tomt för mor. Den sista tiden har det varit personal som kommit ofta, ofta för att titta till. Sambons barn har varit där och det har hänt något hela tiden. Jag tog med henne till fikarummet på eftermiddagen, tog en kopp kaffe själv och ursäktade mig sedan med att jag måste hem och städa. Lämnade henne med de andra tanterna som hade en mycket nykter inställning till döden. De började jämföra hur länge sen det var som deras gubbar gått hädan. Och har inte mor åkt upp till lägenheten igen så sitter hon väl kvar än...