En minnesvärd måltid

Sedan mor flyttat till sitt nya boende med helinackordering har matsituationen ändrats radikalt. Nu går hon till dukat bord, har sällskap och får dessert. Det gör stor skillnad mot microvärmd mat i plastlåda. Jag märker det på att hon har slutat äta godis! Hon har alltid uppskattat fin choklad och jag har brukat köpa en ask åt henne då och då. Förr kunde hon nästan kasta sig över den och på ett par dagar var den slut. Nu har hon fortfarande kvar av en liten påse chokladpraliner, som jag köpte i samband med flytten för mer än en månad sen. Hon glömmer bort dem och har inte alls samma sug som förut.
Det här låter ju alldeles utmärkt, men när jag frågar om hon fått något gott att äta, så kommer hon inte ihåg ens att hon har ätit överhuvudtaget. Då kan man ju undra om det är hennes minne eller maten det är fel på? Jag tror inte att det är något större fel på maten och hon äter sig bevisligen mätt numera. Jag tror helt enkelt att maten inte är värd att minnas. Att det mesta smakar likadant. Det är samma meny som förut, men nu får hon den nylagad. Potatis, gräddsås och frysta grönsaksblandningar med olika huvudkomponenter som färsbiff, köttbullar, fläskkarré, kyckling etc.....
Jag har skrivit det förut och jag upprepar det, dagens gamlingar är ganska beresta, de har varit med om att införliva invandrad mat i sitt kosthåll. För tusan, det började på 50-talet med arbetskraftsinvandringen från Italien. Ge gamlingarna pasta och ris någon gång och då menar jag inte stuvade makaroner och makaronipudding. Carbonara till gamlingarna!
Idag hälsade jag på mor alldeles efter lunchen. Det hade bjudits kyckling, sa personalen. När jag frågade mor om det smakat bra, så visste hon inte. Sen berättade jag, att min man till lunch fått rester av den levergryta med bacon och kapris, som jag bjudit mor på i fredags. Alltså för fyra dagar sedan. Den var god, sa mor!