Sista kapitlet

I söndags kväll dog mor.
Det gick så fort att jag har ännu inte riktigt förstått att det är så. Jag hälsade på henne i fredags och då var hon lite hes och rosslig, men pigg och glad. Hon satt ute och solade när jag kom, men vi gick till hennes rum, för att sätta blommorna jag hade med mig i vatten. Vi pratade och fikade och bestämde att jag skulle hämta henne på söndagen, mors dag, för att äta lunch hemma hos mig. När det sen var dags för det gemensamma eftermiddagskaffet på avdelningen, ville hon vara med på det också. "Gå du och ta dig en påtår" sa jag till henne och vi skiljdes åt. För sista gången skulle det visa sig....
Söndag förmiddag ringde en av personalen och talade om att mor var mer förkyld och hade feber, så mors dags-lunchen ställdes in. Den kan vi ju ta en annan dag trodde jag. Vi vill så gärna tro så. Vid 18-tiden ringde sjuksyster på "hemmet" och talade om att de skickat efter en ambulans, för nu hade mor fått svårt att andas. "Men vart åker de?", undrade jag, vi har ju ingen akutavdelning på närsjukhuset längre, bara en "jourmottagning". Närmaste akutmottagning finns på länslasarettet 7 mil bort. Sjuksyster var lika villrådig och rådde mig att ringa länssjukhuset om en timme. Väntade en lång timme och ringde. "Jo, vi har precis fått in din mamma, men inte hunnit undersöka henne än. Ring igen om en stund". Jag väntade, men innan jag hunnit ringa, fick jag ett samtal från en läkare som berättade att han tagit emot mor, konstaterat att hon hade en svår infektion, förmodligen lunginflammation, att hon fått ett hjärtstopp, att de fått igång hjärtat igen, men att efter det var hon inte kontaktbar längre. De gav henne antibiotika och försökte göra det så lätt för henne som möjligt. Kanske skulle antibiotikan kunna häva inflammationen, men läget var mycket dystert. Risken fanns också att hjärtstoppet hade gett henne hjärnskador och därför ville de inte lägga henne i respirator. De skulle inte heller göra fler upplivningsförsök om hjärtat skulle stanna en gång till. Det var mycket att ta in, men jag höll med honom om att inte förlänga livet, om det nu var dags. "Har hon någon glädje av att jag kommer" frågade jag. "Det vet man aldrig, vi vet inte hur mycket en person i det här skicket uppfattar" svarade läkaren.
Då bestämde jag mig för att åka. Jag hann en kilometer, sen ringde mobilen. Det var läkaren igen. "Det är över nu". Jag körde in till vägkanten och vi pratade länge, länge. Han var underbar.
Jag vände hem igen. Jag hade eller har inget behov av att se henne mer. När min farmor dog satt jag och höll henne i handen. Min pappa dog mitt i steget, på väg att ta ut pengar i bankomaten. Jag fick åka till lasarettet och identifiera honom, så jag vet att när någon dött är det bara skalet kvar. Personen är inte där längre.

Sen kom alla praktiska bestyr. Min bror kom vid lunchtid dagen efter och på eftermiddagen besökte vi begravningsbyrån. Så mycket som ska bestämmas på en gång! Sen besökte vi "hemmet" och pratade med sjuksyster och andra ur personalen. De var också chockade och ledsna över att det hade gått så fort. "Hon som var så pigg och glad. Vi hade velat behålla henne länge". De berättade också att de hade försökt få mor att gå och lägga sig, men hon hade vägrat. Hon skulle ut i solen. In i det sista. Jag är så glad och tacksam över att hon fick så fina sista månader med mycket gemenskap och möjlighet att gå ut och njuta av våren och försommaren.



På vårpromenad med barnbarnsbarnet Elsa



I går eftermiddag hade vi tagit rätt på det som vi ville behålla av mors saker. Jag placerade ett ungdomsfoto av henne på ett vitrinskåp bredvid matplatsen i köket. När vi sen satt och åt middag på kvällen, tittade jag upp på fotot och hon log så varmt mot mig. Då först kom tårarna.