Mor på rymmen

Sambon ligger kvar på lasarettet och kommer att så göra minst den här veckan. När han åkte in var det för bl.a. misstänkt propp i en fot som han hade väldigt ont i. Någon propp var det nu inte, men man konstaterade en spricka i foten och gipsade den. Nu skulle han inte få stödja på den på sex veckor. Inte så konstigt eftersom han hade ramlat någon dag tidigare. Tre dagar senare röntgar man igen, tar bort gipset och säger att nu kan han få börja stödja lite försiktigt på foten! Vad är nu detta? Har gubben världens bästa läkkött? Eller har någon misstolkat en röntgenbild? Hur som helst lär han inte stödja så mycket på någon av fötterna på ett tag eftersom han har lunginflammation också. "Det är ett skit att bli gammal" brukar lilla mor säga och ibland är jag benägen att hålla med!
Mor är i alla fall på det klara med att han ligger på lasarettet och har slutat att leta efter honom i lägenheten. Så långt är det lugnt. Svårare är det att komma ihåg att jag har lovat skjuts för att hälsa på honom. Idag på eftermiddagen när jag kommer uppför trapporna för att hämta henne, får jag se hur hon kliver in i hissen. På väg för att hälsa på sambon på lasarettet. Hur skulle du ta dig dit, frågade jag. Jaa, jag tar väl till höger..... Hon hade inte mer än en svag aning och ute var det glansis och alldeles för lång väg att gå. Suck!
Jag skjutsade henne och lämnade henne på avdelningen hos sambon. Sen åkte jag och uträttade några ärenden, medan jag undrade om hon plötsligt skulle få för sig att ta sig hem för egen maskin. Det hade hon inte utan satt kvar och väntade på mig. Hemma igen lovade hon att inte ge sig ut på egen hand igen. Gott och väl det, men nu finns ju oron där hela tiden.