Dotter till en grå panter avreagerar sig.

Den här bloggen skriver jag, för att berätta något om hur det är att vara dotter till en gammal mor som inte längre klarar vardagen på egen hand. Inte så mycket om hennes tillkortakommanden, utan mer om hur det fungerar eller snarare inte fungerar runt omkring. Om maten inte minst, hur det blir när man inte har makten över det man äter längre. Överhuvudtaget om hur det blir när man inte vet och kan så mycket längre.

onsdag 23 februari 2011

Komma hem för att dö

Jag har alltid trott att limbo är ett tillstånd efter döden, innan man hamnar antingen i himlen eller på ett varmare ställe. Nu vet jag att det är ett tillstånd före döden och att det omfattar inte bara den som är på väg bort, utan minst lika mycket de närstående. Allting liksom bara svävar. Man vet vad som ska hända, men det går inte att pricka in i almanackan. Det vill säga i det här specifika fallet med mors sambo, vet jag vad som håller på att hända, hans barn vet det och inte minst personalen, den underbara personalen på hemmet vet det. Sambon vet det. Den som jag inte är säker på om hon förstått är mor. Hon sitter mest och tittar på honom hela dagarna där han ligger i dvala. I bland dukar hon en fin kaffebricka och ställer bredvid sängen, men han är långt bortom både fika och eurosport nu.
I går möblerade vi om, så att han får ha sovrummet för sig själv och mor får sova mer ostört på nätterna. Jag brukar inte ha beslutsvånda, men i det här fallet klarade jag inte av att bestämma om den här omflyttningen. Hur förvirrad ska hon inte bli nu? Personalen fick avgöra vad som var bäst, så nu sover hon i ett litet extrarum mellan köket och sovrummet. Vilken dag som helst kanske vi får flytta tillbaka igen. Limbo.
Sambon vet som sagt att det är nära slutet. Det är jag ganska säker på. Han är trött på livet men rädd för slutet på det. Jag har sett honom knäppa händerna och lyfta dem mot taket mumlandes något ohörbart och jag har hört honom svära med en förvånansvärt stark röst. Limbo.
Personalen tittar till, bäddar om, ger medicin och matar med flytande föda. För bara en dryg vecka sedan undrade jag varför han behövde puréad mat! Där ser man hur lite man vet och förstår. De ger sig också tid att sitta ner en stund med mor då och då och prata lite.
Ja, så går de här vackra vinterdagarna mot vår och det blir längre dagar, men inne på hemmet märker man inte mycket av det bakom halvfällda persienner. Där i den lägenheten går dagarna i en väntan som vi inte vet när den tar slut. Den kanske bara är en telefonsignal bort, eller så är det en vecka kvar, en månad?? Limbo är sannerligen nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar