Ständigt denna mat

Tänk tanken att vi inte hade lagstadgade skolmåltider, utan barnfamiljerna fick ordna det bäst de kunde. De som inte klarade av detta fick efter särskild prövning matlådor till sina barn. Barnen skulle sen värma lådorna och sitta i klassrummet och äta sin lunch. Vilket ramaskri det skulle bli!
Ålderdomen är på många sätt som en omvänd barndom. Man tappar färdigheter och behöver hjälp. Många blir mer och mer hjälplösa. Möjligheterna att få praktisk hjälp är stora, åtminstone i den här kommunen som jag har erfarenhet av. Om det inte vore för det här med maten! Hur kan ett särskilt boende få kallas särskilt boende utan att det finns en matsal?? Hur är det möjligt? Hur kan man få prioritera bort det? Nu pratar jag inte ens om kvalitén på maten. Det är ett annat bedrövligt kapitel. Jag pratar om måltidssituationen, om något så grundläggande som att sitta ner tillsammans med andra och dela en måltid vid ett vackert dukat bord. Är det för mycket begärt?
I skolan har man förstått det och gör mer och mer för att göra lunchen till ett trevligt avbrott i skoldagen. Man inför fler rätter att välja på etc... Man har insett att de elever som äter bra, mår bättre och presterar bättre. Varför gäller inte det för våra gamlingar? För att de inte ska prestera något, utan bara sitta still och invänta slutet?
Min mor fixar inte det här längre. Hemtjänsten hjälper henne att värma matlådorna och ser till att hon börjar äta. Sen sitter hon där, ensam med sin låda, som hon petar i sig ungefär en tredjedel av.  Ibland kommer hon på att hon behöver gå på toa och sen är maten glömd. Ibland tror hon att det är matdags mellan måltiderna och värmer en låda som glöms eller göms. Jag har hittat uppvärmda, kallnade men orörda lådor i micron, bredvid micron och i ett köksskåp. Hon ser ut att vara undernärd och är det förmodligen också. Det har börjat gå åt en liter mjölk om dagen, så hon kompenserar tydligen det lilla matintaget på det viset. Jag köper portionsefterrätter och vindruvor åt henne som ett komplement och det går åt snabbt. Nu struntar jag i om det är näringsriktigt, bara hon får i sig någonting. Rättare sagt, jag har struntat i det, men jag klarar inte den här situationen längre. I fredags pratade jag med sjuksyster på hemmet och hon skulle prata med föreståndaren, men de kan inte göra mycket åt situationen.
Vi måste börja tänka på en flytt till ett demensboende, där hon får äta med andra i en matsal. Maten är visserligen samma kokakylmat, men den är snyggare upplagd, det finns sallad till och efterrätt. Personalen är med hela måltiden. Det är inte lätt det här! När sambon dog i februari, var mor orolig för att behöva flytta, för då trodde hon att lägenheten var för stor för en person. Då kunde jag lugna henne på den punkten. Men nu? Hon tycker om lägenheten och sitter gärna på balkongen när det är fint väder. Vad väger tyngst? En fin lägenhet eller en omöjlig matsituation?? Hur vet man vad som är bäst????