Dotter till en grå panter avreagerar sig.

Den här bloggen skriver jag, för att berätta något om hur det är att vara dotter till en gammal mor som inte längre klarar vardagen på egen hand. Inte så mycket om hennes tillkortakommanden, utan mer om hur det fungerar eller snarare inte fungerar runt omkring. Om maten inte minst, hur det blir när man inte har makten över det man äter längre. Överhuvudtaget om hur det blir när man inte vet och kan så mycket längre.

onsdag 16 november 2011

Min tand är lös...

"Min tand är lös, min tand är lös och snart är jag en gammal tös". Ja, så sjöng vi när det var dags för mjölktänderna att ge sig iväg. Vilken lycka och stolthet det var! Värre är det i den bakvända barndomen när tandlossningen sätter in. För två veckor sedan upptäckte jag, att mor hade problem med att tugga. Det var en framtand i överkäken som vickade fram och tillbaka. Jag ringde tandläkaren för att få en tid, men fick en tid hos tandhygienisten först. Hon skulle titta och sen skulle man besluta vad som skulle göras. Mor fick kämpa på med sin lösa tand två veckor till.
Igår var det så dags och det tog inte många minuter att konstatera, att det inte fanns något annat att göra än att dra ut tanden. Tandläkaren hade tid att ta den på en gång. Jamen, säger jag, hon äter ju Waran. Vet du vad hon har för PK-värde, undrade tandhygienisten. Det hade jag ingen aning om, så jag försökte ringa sjuksyster på hemmet. Mobilen hade laddat ur sig som vanligt. Ibland undrar jag, vem det är som sitter i min handväska och pratar i min mobil? Jag fick låna telefon och syster svarade att hon stod ute på gården för att skicka iväg en av de boende till akuten. Kunde jag ringa igen om fem minuter? Jag väntade åtta minuter. Mor låg i stolen och undrade vad som hände. Lånade telefonen igen. "Nej, jag har inte hunnit tillbaka än. Kan jag ringa din mobil?" Hon fick numret till tandläkaren och ringde efter ytterligare några minuter och lämnade PK-värdet, som var OK för en tandutdragning. Så blev mor av med tanden till slut och vi kunde åka hem igen.
Idag tuggade hon gladeligen i sig stekt fläsk. Struntade i de bruna bönorna, men det har inte med tandstatusen att göra!
Nu kan det ju tyckas som en bagatell, efter alla förfärliga avslöjandet som gjorts om äldrevården senaste veckan. Men jag bara undrar, hur länge hon skulle ha fått ha sin lösa tand, om inte jag hade lagt märke till den? Hon fick knappt i sig maten och hur ska man upptäcka det, när hon sitter ensam och äter med en vägg mittemot i stället för en medmänniska?
Idag kom äntligen ansökningspapperen om ett annat boende och i morgon fyller vi i och skickar in dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar