Dotter till en grå panter avreagerar sig.

Den här bloggen skriver jag, för att berätta något om hur det är att vara dotter till en gammal mor som inte längre klarar vardagen på egen hand. Inte så mycket om hennes tillkortakommanden, utan mer om hur det fungerar eller snarare inte fungerar runt omkring. Om maten inte minst, hur det blir när man inte har makten över det man äter längre. Överhuvudtaget om hur det blir när man inte vet och kan så mycket längre.

torsdag 24 november 2011

Vad är demens egentligen?

Idag ringde K som handlägger placering på demensboende i kommunen. Fint tänkte jag först, det här går ju som på räls! Sen sa K att det inte finns någon demensdiagnos på mor. Jamen, invände jag, hon har ju varit på minnesutredning två gånger. Det är inte säkert att hon är dement för det. Hon kanske bara är glömsk på grund av ålder, och det finns ingen diagnos ställd av läkare att hon har en demenssjukdom, svarade K, vi kanske ska titta på helinackordering i stället?
Eftersom jag fick samtalet när jag var på Resecentrum för att köpa biljetter, fick jag bita ihop tills jag kom hem, innan jag började stortjuta. Sen ringde jag demensjuksköterskan och fick en tid till nästa fredag för ny utredning och efter det gjorde jag som jag brukar göra när det kör ihop sig - googlade. På demens! Vad än mor lider av så inte är det åldersglömska. Det är betydligt mer än glömda namn och gömda nycklar. Jag har skrivit i "programförklaringen" till den här bloggen, att den inte ska handla om mors tillkortakommanden och jag tänker inte beskriva allt nu heller, men jag tänker skriva ner det och ta med till minnesmottagningen. Vad jag kommer ihåg av de tidigare utredningarna så var det lite huvudräkning (inga problem), dagens datum (höst, fast det var vår, 1956), klockslag (rätt på minuten) etc..  Ingenting om alternativa ställen att gömma matlådor på.
Sen åkte jag till hemmet för att se om vi behövde handla något. Mor såg ut som om hon nyss tagit ur hårrullarna, fast hon fick håret rullat i tisdags. Hon hade alltså inte kammat sig på två dagar och ingen hade hjälpt henne eller påmint henne heller. Hon var i alla fall glad och pigg och tyckte det var trevligt att jag kammade henne. Sen kollade jag kyl och frys. I frysen låg hårrullarna! Åldersglömska? Skulle inte tro det!
Jag berättade för syster på hemmet om förmiddagens besked. Hon tog sig för pannan och tyckte att det var väl bara att fråga personalen som följt mor i fyra år nu. Visst är det märkligt att en läkares ord väger så mycket tyngre och att man ska uppta tid på såväl minnesmottagning som hos doktorn i onödan?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar