Innan flytten till "hemmet" hade jag tjatat i flera år om att sälja villan och flytta. Till att börja med till en vanlig lägenhet, men när det stadiet var passerat till ett äldreboende. Mamma var trött på villan men sambon stretade emot. Det var ju så fint och bekvämt där. Tacka för det när mamma passade upp hela tiden. Att hon inte orkade längre vägrade han att inse. Visst hade de kunnat få hemtjänst där, men huset låg undanskymt på en återvändsgata med en ödetomt emellan dem och närmaste granne.
De blev utsatta för busstreck eller vandalisering, vad man nu ska kalla det, vid flera tillfällen. Brevlådan fullproppad med snö på vintern och kogödsel på sommaren, soptunnan placerad utanför ytterdörren en gång, nedslängd i en brant slänt en annan, en liten trädgårdsstaty först stulen och sedan återlämnad i smådelar.
Yttertrappan var brant och för hög för en ramp. Men de skulle bo kvar där.
Så en natt ringer telefonen och en polis berättar att det varit inbrottsförsök i huset. En granne som varit ute och rastat sin hund hade skrämt bort tjuvarna som tur var.De hade slagit sönder treglasfönstret i ytterdörren och låst upp den, men inte fått loss säkerhetskedjan - ännu. Gamlingarna sov gott hela tiden!
I polisrapporten kunde man läsa "Den 15 februari kl. 23.21 ringer anmälare/vittne NN till polisen... Polispatrullen kommer till platsen den 16 februari kl. 01.15. Varken anmälare eller gärningsmän är då kvar på platsen."
Nu hade jag definitivt fått nog! Fick både mamma och sambon att skriva under ansökan om särskilt boende. Efter besök av kommunens biståndshandläggare gick det fort och de blev anvisade den lägenhet de nu bor i. Sambon skulle inte följa med och titta på lägenheten, men då var jag stentuff och tog hans rullator. Utpressning, men jag var desperat. Så gick den försommaren med flytt, försäljning av huset, hundra vändor till tippen osv. Men nu har de bott på "hemmet" i ett och ett halvt år och trivs bra och känner sig trygga.
Så här efteråt tänker jag, att om jag hade varit lika målinriktad och fokuserad när det gällde mitt lilla handelsbolag så hade det varit börsnoterat nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är inte för sent, det där med bolaget! Eller är det skönt med "pension"?
SvaraRaderaHåller med dig om våra gamlingar. Det gäller att vara bestämd, inte ge alternativ. Då skapar man förvirring. Tura och kör. Det brukar bli bäst till slut. Oro för deras säkerhet och hälsa tär på krafterna, som behövs till annat t ex hjälp att sköta hushåll/affärer etc. Det viktiga är att veta att de är i säkerhet, att risken för olycksfall och brott är minskad. Att man vet att någon er till dem med jämna mellanrum, så de inte blir liggande om de ramlat eller blivit dåliga.
Har ni anhöriggrupper? Vi har stödgrupper med träffar och avbrott för div "roligheter". Tror att det kan vara viss hjälp att orka, att prata med andra i samma situation. Få skratta litet mm.
Visst måste man vara tuff, men jag fixade det för det har hela tiden varit min övertygelse att det här att bo kvar hemma i de flesta fall är klart överromantiserat.
SvaraRaderaVi har haft en anhörigträff som "hemmet" anordnade och den var väldigt lyckad. Det blir säkert fler. Sen fungerar den här bloggen som något av en säkerhetsventil. Det var därför jag startade den.